Med en 29:e plats av de 59 som kom i mål var jag med minsta möjliga marginal på ”övre halvan” av resultatlistan.
För att vara helt ärlig så känner jag mig både nöjd med min insats och tycker samtidigt att den är lite patetisk. Jag stod alltså i den sista depån i Skatås och försökte vara effektiv, spara tid och bara fokusera på det som skulle göras. Allt för att få i mig tillräckligt med energi för att jag med tunga ben ändå snabbt skulle kunna komma iväg på den sista sträckan mot Jonsered. Detta blev en sträcka som skulle kräva drygt 2 timmar hårt arbete av mig. När jag lämnade Skatås hade Rolf Thallinger från Schweiz just gått i mål i Jonsered, som segrare.
Efter målgång har alla mer eller mindre problem med kroppen. Det är skavsår, ömma hälsenor, onda knän och allmänt slutskörda ben. Löpare kommer in i mål och möter de som kommit i mål för 30 minuter sedan, en timme sedan eller mer. När man väl är i mål känns tanken på att springa en stund till ganska avlägsen.
När man då tänker på de som fortfarande är ute på banan och krigar väcks stark respekt för dessa löpares insats. Man är alltså imponerad uppåt och nedåt i resultatlistan. Svårt att förstå att någon klarar att springa sådär fort som den som vann och lika svårt att fatta att någon orkar springa sådär länge som de som fortfarande är ute.
Det finns en stark gemenskap efter att ha kämpat sig igenom en lång dag i spåret och det finns absolut en känsla av att alla, oavsett tid i mål, har gjort samma fantastiska prestation.
Detta är en av aspekterna som gör att jag älskar ultralöpning.