Så stod jag där igen, på startlinjen med ett 70-tal andra löpare. The few, the proud. Rejäla panlampor, skinn på näsan och pannben av stål gör individerna aningen framtunga. Klockan närmade sig midnatt och starten för årets upplaga av Ursvik Ultra. Det blev en helt annan upplevelse än den jag hade här förra året. Då var det mer snö längs banan och mycket tyngre att springa. Nu var banan hård, hal och ganska snabb. I konkurrens med andra står jag min bättre desto djävligare förhållanden är. Snabbt och lättsprunget är inget för mig. Första två varven gick ok men sedan blev det tungt. 3:e varvet var plågsamt och fjärde nästan en minneslucka. Sedan fick jag sällskap på femte och sista varvet och humör och fart återvände. Halvvägs på sista varvet började vi spekulera kring om vi kunde komma in under 9 timmar vilket vi klarade. Sista timmen i spåret innan gryningen kommer är en riktig psyktest. Bara pannlampans gung och ljudet av ståldubb mot is blandat med ditt eget flås. I flera timmar. Det blir en fantastisk resa i sig själv och helt klart värt ett halvt dygn av min tid.
Jag är mycket nöjd med att ha sprungit loppet. Min kropp känns prima nu efteråt och jag lyckade disponera mig fysiskt och mentalt för att kunna öka sista varvet. Detta känns lovande inför UTMB.
Du är grym!