Förra helgens tävling i de sörmländska skogarna gick inte riktigt som jag hade hoppats. Med lite realistisk eftertanke har dock min träning inte varit varken konsekvent eller tillräckligt intensiv för att i detta läge kunna prestera.
Åda Wild Boar är en tävling med 3 klasser: 11 km, 22 km(2 varv på 11 km banan) och 52 km som avslutar med ett varv på 11 km banan.
Vi blev bussade ut till starten och skulle springa tillbaka till TC för att sedan avsluta med den skräckinjagande ”bolistbanan” för att få ihop våra 52km. Starten var stämningsfull. Det blåste en kall hård vind från havet och ur högtalarna strömmade hårdrock. Eldar var tända och när alla samlats kring startlinjen: Med en hagelsalva från markägaren var loppet igång. Jag tyckte att tempot var högt från början och försökte hitta lämpligt sällskap att hänga med. Efter en halvmil hade jag parkerat mig tillsammans med två tjejer som verkade hålla lagom tempo för mig. Jag var aningen för ansträngd men det fick gå. Vi sprang och pratade och kilometrarna rullade på. Fantastiskt vad gott sällskap förgyller upplevelsen.
Området är fantastiskt vackert och banan som följer sörmlandsleden är varierad. Riktigt trollska skogspartier löser av bitar med grusväg. Har man krafter att växla tempo här tjänar man massa tid. Det hade inte jag och jag svor en del över detta faktum.
Till och från tappade jag nu kontakten med tjejerna och när det var 2 km till TC där vi skulle gå ut på bolistbanan, förlorade jag dem ur sikte för gott. Vid just detta parti springer man längs en åker och jag trodde aldrig denna åker skulle ta slut. Tempot var lågt med inslag av gång. Mina krafter var slut. Plötsligt vek markeringarna av upp mot landsvägen och man korsar då över själva åkermarken. Lera satte sig fast under skorna som blev som platådojor. Just vad jag behövde….
I TC fanns det godis, saltgurka, banan mm och jag tog lite av detta men skyndade sedan ut på de sista 11 km som jag hade hört skulle vara riktigt jobbiga. Det ryktet stämde bra. Banan är 11 km och ca 5 km av detta är riktigt tekniskt. Krångligt och stenigt, brant och halt. Funkar säkert fint när man är fräsch. Med mer än 40km i benen var jag inte det. Jag kände tydligt att min hållning och form kollapsade och farten minskade ytterligare. Denna bana är inget för veklingar!
Jag försökte klämma ur mina sista krafter men det var helt enkelt inget kvar. Till slut hörde jag ljudet av speakern och kunder springa i mål. Min sambo Emelie hade sprungit 11km och tog emot i målfållan. Härligt. I mål träffade jag också de två tjejerna som jag sprungit med under många km och vi delade gratulationer över att äntligen vara i mål. De kom i mål 6 min innan mig. Starkt sprunget!
Hela loppet sprang jag i shorts och ull t-shirt. Detta var på gränsen till för kallt men gick precis. Mina kära Salomon Fellcross gjorde sin sista insats. Stora hål i båda skor och dubbarna nästan utslitna. De behövde inte ens sköljas av utan det var rätt i soptunnan.
Kraften var inte den bästa i denna tävling. Jag brukar känna mig starkare. Jag är dock glad över att ha ställt upp och jag hade roligt under loppet för jag gillar tävlingar. Tävlingen inspirerade mig till mer träning och mer tävling. Stort tack till arrangörer och funktionärer.
Dagarna efter tävlingen återhämtade jag mig väldigt bra och är redan igång med träning för fullt igen.
