Kategori: Tävling

Efter ett år med stora svårigheter att träna som jag gjort tidigare lyckades jag sista helgen i augusti ändå klara Ultra Trail du Mont Blanc, UTMB. Inte bara kom jag runt banan och blev ”finisher” än en gång, jag lyckades dessutom göra det på en tid som jag inte i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig.

Istället för en lång och mestadels ointressant race report kommer här istället mina bästa tips utifrån de erfarenheter jag har från mina 5 starter och 4 målgångar i loppet.

Det är mer text än vanligt och jag har kryddat texten med brottstycken och upplevelser från årets upplaga av UTMB men även från tidigare år och speciellt från min DNF 2015. Om du inte är genuint intresserad av ultralöpning så kommer du inte att få ut så mycket av de kommande drygt 3000 orden. Bara så att du vet.

Alla människor fungerar olika och har olika fysiska och psykologiska förutsättningar. Det jag skriver om här är inte ett försök att beskriva hur man generellt sett bör göra utan mer en reflektion över vad som har visat sig fungera för mig. Jag tror att teknikerna jag skriver om här fungerar bra i alla fall upp till att man närmar sig de översta 20% i resultatlistan. Bättre än så har jag ingen större erfarenhet av att prestera.

Att lyckas på ett ultralopp handlar till stor del om att vara konsekvent, både i förberedelser och utförande. Om du joggar mot slutet av ett långt lopp så formligen flyger du om dina medtävlande. Om du satsar för hårt i början kommer du att gå på knäna på slutet och surt få se andra som flyger om dig. Oavsett är det en intressant tanke att just i det ögonblick någon passerar dig eller du passerar dem har ni båda presterat identiskt hittills.

Om du går ut för lugnt kommer du få andra problem så som att du springer med för långsamma löpare och många av dessa kommer att bryta vilket inte hjälper din process. Att sikta på en ”negativ split” dvs att andra halvan av loppet skall gå snabbare än första halvan tror jag inte mycket på. Jag tror stenhårt på att försöka ha en jämn belastning på kroppen under loppet. Svårare men mer produktivt. Tempot kommer att gå ned men ambitionen och ansträngningen bör inte följa efter. När målet är mentalt i sikte och det kanske bara är ca 2 timmar kvar, så är det bara att klämma ur det sista ur kaviartuben.

Nåväl här kommer mina tips fördelade på rubriker utan genomtänkt rangordning eller struktur.

Träning

Jag har i många år tränat mest ”på känn” och verkligen gillat att träna hårt. Efter ett vanligt träningspass har jag vanligtvis varit helt slut i kroppen men väldigt glad i sinnet. Det är detta som jag alltid har associerat med uttrycket att ”träna hårt”. Dagen efter en sån träning har jag varit tydligt påverkad. Jag har egentligen känt mig trött och sliten efter varje träningspass.

Efter att ha fått hjälp av ett antal duktiga coacher som alla på sitt sätt hjälp mig lägga ett pussel framträdde en ny bild över hur jag vill bedriva min grundträning. Det handlar för mig om att begränsa pulsen under majoriteten av träningsvolymen.

Jag valde att gå efter Maffetones recept, dvs 180 minus aktuell ålder vilket resulterar i 131 slag i minuten som maxpuls och ett spann på 10 slag nedåt. 121-131 i mitt fall alltså. Det finns många varianter av denna idé och det går att mäta sig fram till en rent fysiologiskt mer korrekt nivå om man så önskar.

Målet har varit att träna 95% i detta spann och på så sätt ”förtjäna” ett pass med mer intensitet. Om jag slarvat med den lågintensiva volymträningen så har det inte heller blivit någon intensitet. Detta har fungerat fantastiskt bra. Om jag saknat de många hårda passen med blodsmak? Javisst, men jag har mått mycket bättre och kunnat träna betydligt mer volym.

Mer volym betyder också mer belastning och på detta sätt får man tillbaka den goda känslan av att man faktiskt tränar ”hårt”. Jag har inte heller haft några motivationsproblem eller perioder helt utan träning. Denna approach har gett mig mer konsekvent träning med mindre jo-jo effekt. Jag kan inte annat än starkt rekommendera detta till de allra flesta om man inte är podium aspirant för det kräver säkert något annat som jag inte kan något om.

Även om detta resonemang kan låta som ett avsteg från titeln på inlägget så är det en central del av att bygga en stark aerobisk bas vilket är en förutsättning för att klara långa fysiska utmaningar på ett bra sätt.

Specifika förberedelser två månader innan loppet och fram till start.

• Så mycket träning som möjligt i de kläder och med den packning jag planerar använda på loppet.
• Träning tidigt på morgonen, på obekväma tider, efter jobbet och andra sysslor så att jag redan varit trött när jag påbörjat träningen.
• Löpning med pannlampa. Kräver att man gör det i skogen och mitt i natten då det är ljust mitt på sommaren…
• Specifik styrketräning
• Lära sig känna igen de olika pulsområdena utan att behöva pulsklocka. Jag har övat genom att alltid gissa innan jag tittar på pulsklockan. För mig har en ledtråd varit: om jag kan räkna 1-10 högt på ett andetag så är jag fortfarande i den aeroba zonen vilket varit mitt pulsmål. Mitt mål med denna övning var att bli så bra på detta att jag inte skall behöva pulsklocka på tävlingen.

Temperaturreglering

Det har visat sig att min kropp klarar ansträngning väldigt bra om jag klarar att hålla kroppen sval. Under årets lopp sprang jag i shorts och t-shirt när de omkring mig sprang i skalplagg på över och underkroppen.

Ha stenkoll på terrängen och hur långt det är kvar tills du kommer att passera nästa topp/pass. Om du tycker att det böjar bli kallt och det inte är så långt kvar kan det vara en idé att hålla ut, hålla upp tempot och snabbt passera den högsta punkten och påbörja löpningen utför på andra sidan. Det blir snabbt mildare när höjden avtar. Att stanna och börja ta av sig ryggsäcken för att förstärka klädseln gör dig också kall och risken är att det tar lång tid att få tillbaka den värmen du förlorade.

Jag har använt en buff som jag kan ha runt handleden när jag vill kyla av huvudet. Det finna även lösa ärmar i ull som fungerar utmärkt och dessa kan man också justera för att på så sätt hålla sig i en bra temperaturzon. Jag har trivts bra med att ha en windbreaker som passar utanpå ryggsäcken. I år hade jag inte det och saknade möjligheten flera gånger.

Vätska och energi

Eftersom jag numera har en del problem med magen så genomförde jag tävlingen i år med ett extremt litet intag av energi. Jag gissar att jag åt 2 kåsor med nudelsoppa, 2 påsar Hammer Perpetum och 8 gels under de 38 timmar jag var ute på banan. Jag försökte få i mig en halv gel varannan timme ungefär. Tidigare ultralopp innan jag blev sjuk och fick magproblemen åt jag bara så mycket jag orkade hela tiden. Det verkar som att jag är ganska okänslig för olika mycket energiintag under ett lopp.

Jag föredrar vanliga flaskor framför vätskepåse eller soft-flasks. Då har man bra koll på hur mycket man har kvar och kan dricka snabbare. Det är också lättare att  blanda pulver i drycken om flaskan har stor öppning. Efter att ha ändrat mitt sätt att träna och numera klarar av att springa med lägre puls svettas jag också mindre så mitt behov av vätska är inte lika stort som innan. Att klä dig svalt hjälper förmodligen också till med detta. Min grundregel är att jag dricker när jag blir törstig och inte efter något speciellt schema.

För att säkerställa saltbalansen äter jag salttabletter. Jag har varit med om att jag överdoserat saltet och det blir inte så bra. Då blir man omättligt törstig och det är ganska obekvämt. På årets lopp åt jag 10-15 tabletter under hela loppet.

Energistationerna på UTMB är ganska välfyllda med energi. Det finns allt från soppa, buljong, godis, choklad, bullar, kakor mm

Jag ser stationerna som stora fällor som bara vill förföra mig till att sätta mig ned och ta det lugnt. Jag står aldrig still i mer än 10 sekunder på ett ställe i stationen och jag är noga med att inte göra det bekvämt för mig. På väg in i stationen repeterar jag vad det är jag skall göra där inne: 2 kåsor cola, fylla vatten, 2 kakor, en chokladbit och en ostbit. 3-5 minuter, längre vill jag inte stanna.

Undantagen är Courmayeur där jag stannar ca 20 minuter för att fylla på grejer från min dropbag och äta lite mer. Min uppfattning är att man inte blir piggare av att vila i en station. Jag har provat att vila/sova 30-40 minuter men jag har alltid varit ett vrak efteråt. Kroppen har på något sätt redan påbörjat sin återhämtning och så fortsätter jag springa. Det känns helfel för mig.

Jag har alltid haft för mycket energi med mig och alltid kommit i mål med mer energi i säcken än när jag startade. Dålig planering som ger onödigt tung säck.

Mental förberedelse

Att ha provat på liknande belastning tidigare tror jag är värdefullt eller kanske till och med nödvändigt för att komma i mål på en utmaning som UTMB. Hur tränar man då på detta? Först och främst behöver man ta reda på vad problemet är. Vad är det som blir jobbigt när det blir jobbigt efter 20-30 timmar?

Jag har försökt vara väldigt lyhörd och lyssna inåt när jag genomfört loppen som leder fram till UTMB-poängen. Även om många av dessa lopp verkligen är light-versioner i jämförelse med UTMB så hinner man ändå bli ordentligt trött och sliten. Min taktik har varit att låta bli att vara taktiskt feg (för att säkerställa att komma i mål och få ITRA-poängen) utan istället trycka på så att man kommer lite ”i kläm” relativt tidigt i loppet. Då får jag lång tid på mig att bli bekant med både mina kroppsliga reaktioner och mina hjärnspöken och hitta ett förhållningssätt som fungerar för mig så att jag kommer vidare.

Ett annat sätt är att springa många varv på en varvbana där man passerar bilen, gymmet eller hemmet många gånger för att öva på att inte ”kliva av” när det börjar bli tungt. Självklart tar denna övning en del tid. Ursvik Ultra är ett bra exempel på en tävling som ger denna smått bisarra utmaning.

Det är inte många som genomför långa lopp så som UTMB utan att någon gång under loppet brottas med tanken om att bryta. För mig är Champex Lac stället där denna tanke är som starkast och det var också där jag bröt 2015. Man har där sprungit 123km och har 48km kvar. Alla fungerar olika men man kan vara nästan säker på att man kommer till minst en riktig ”low point” i ett lopp som detta. Fundera på hur du bäst kan rusta dig för att ta dig ur den gropen och upp på banan igen.

På årets upplaga hade jag igen en rejäl dipp vid Champex och låg på rygg på marken inne på stationen med slutna ögon i 10 minuter. Jag kände mig sliten och trött, mörkret började falla och loppet var på väg in på andra natten utan sömn. När jag låg där kände jag mig ganska värdelös. Tankarna på att bryta kom än en gång.

Jag var väl förberedd på detta och hade gått igenom situationen många gånger innan loppet. Smärtan jag kände dagen efter att ha brutit just i Champex 2015 ville jag inte uppleva igen. Just smärtan av att bryta, inte för att jag är skadad eller för att jag inte klarar reptiden, utan för att jag bara vill slippa smärtan just nu. Just för att jag övat och ältat just den tanken så mycket innan kunde jag med skrikande ben ställa mig upp, med skakande händer ta en kopp te och stappla ut från stationen på börja gå. I efterhand kan jag konstatera att jag vid det tillfället hade mer än 8 timmar till repet och låg på 532:a plats i loppet(av 2500 startande).

Trots att jag var mentalt förberedd på den dippen var det inte helt enkelt att vinna över den momentana önskan att avsluta loppet där och då och få åka buss tillbaka till Chamonix och en skön säng.

Sing like no one is listening

Mitt andra tips under denna rubrik är att verkligen springa sitt eget race. Detta låter som att jag slår in en öppen dörr men är inte så enkelt som det kan låta. Det är en stor utmaning att inte låta sig påverkas av hur fort andra springer, vad jag tror att andra tänker om det att jag går i den här backen mm.

Att inte låta sig påverkas av sin omgivning under loppet tycker jag är supersvårt men viktigt. Vi är så vana vid att ta in det som andra gör och justera vårt eget beteende utifrån detta. Allt för att inte sticka ut för mycket och riskera att bli betraktad som en kuf.  På en ultratävling är det absolut en fördel att agera som en kuf. Äta och dricka så mycket eller lite man vill just då, eller enligt sin plan. Snyta sig, spotta, harkla sig, byta kläder ofta, sjunga, tjoa, klaga, gråta, svära.

Man får inga fördelar av att passa in och tro mig, det är ingen som orkar bry sig om vad du gör. På sin höjd är det någon som tror att du nu har tappat förståndet eller så tänker de kanske att om han/hon byter till jacka nu igen så kanske jag också skall göra det. I vilket fall som helst så har andras tankar om dig inget med dig att göra. Om du känner att du kanske verkar lite galen så är det snarare ett gott tecken.

Hantera förväntningar och mål

Andras förväntningar är ett svårt tema där jag har flera upplevelser av att det kan spela in på ett negativt sätt. Vid ett flertal tillfällen har jag upplevt att förväntningar om hur jag skall agera i förhållande till mina medtävlande har skapat onödig osäkerhet och belastning för mig.

Det har handlat om att någon då tyckt att det finns en överenskommelse om att vi skall hålla ihop under loppet eller sammarbeta på något sätt. Något som jag inte förstått och således inte följt. Detta med besvikna medtävlande som följd. Det är viktigt att klargöra sina avsikter och förväntningar om man startar och springer ihop med andra.

Det kan vara en fantastisk upplevelse att gå igenom hårda prövningar tillsammans med vänner men det kan av samma anledning också gå ganska fel. Gör denna avstämning innan och på ett otvetydigt sätt. Andras förväntningar kan också handla om att känna press på sig att prestera en viss tid/placering eller fullfölja för att någon annan tror att du skall göra det. Tänk på att andras förväntningar inte kan göra dig besviken.

Hur är det då med egna förväntningar? Jag skall göra det enkelt för mig här och föreslå att du byter ut ordet förväntningar mot gissningar. För det är ju det som det handlar om. Du baserar din gissning på något du sett tidigare. En gissning är mindre dramatisk än en förväntning.

Det är en lite mer stoisk syn som jag tycker fungerar bra i detta sammanhang. Jag är dessutom lite tveksam till om egna förväntningar verkligen finns. Vi är alla i ett sammanhang tillsammans med andra människor och det som jag kallar ”mina förväntningar” hänger också ihop med min relation till andra människor och vilka förväntningar jag önskar att de skall ha. Snurrigt javisst men byt till mina gissningar så blir det eventuellt lite enklare att tänka på det.

Skor

Puhh, lite mindre filosofiskt ett tag nu. Jag är absolut en Salomon fanboy när det gäller skor för traillöpning. På årets UTMB sprang jag i Salomon S-Lab Ultra Sense av den gamla, svart röda, modellen. Detta är med avstånd den skönaste sko jag provat för icke teknisk traillöpning så som UTMB. Innan loppet köpte jag också ett par av de nya S-Lab Ultra Sense. Dessa gillar jag inte riktigt lika mycket men de sitter ändå på en stabil andraplats i min arsenal med MÅNGA Salomonskor.

Viktigt är att hitta skor som foten trivs i under lång tid. Tipset här är att ha på skorna konstant hela dagen och sedan springa ett långpass på kvällen för att reda ut om så är fallet. Jag försöker ha väl använda skor på tävling med minst 1/3 av slitstyrkan förbrukad vid start. Ett annat bra tips är att hitta någon med samma skostorlek som du kan avyttra skor till som inte passar dig. Det är nämligen svårt att avgöra i butiken eller ännu svårare på nätet. Jag har extremt kräsna fötter och har totalt avyttrat minst 30 par nästan nya skor då jag efter 2 löppass känt att de inte passar mig.

När det gäller strumpor har jag fastnat för DryMax men springer ibland också i ullstrumpor med tår från Injinji. När jag kom i mål på årets UTMB hade jag en enda liten blåsa som jag inte hade känt något av under loppet. Innan start smörjer jag fötterna med vaselin. Jag tog aldrig av mig skorna under loppet i år.

UTMB-starten

Jag har stått på olika ställen i starten, både långt fram och längre bak.  I starten är det jättesvårt att springa i det tempo man tänkt sig. Långt fram i fältet är tempot löjligt högt på den första sträckan fram till Les Houches. För oss dödliga tror jag att det är ett misstag att haka på detta tåg.

Jag tror att det är bättre att man i stället så som på träningen begränsar sin ansträngning till den aeroba zonen även under den första delen av loppet. Det är svårt under de första timmarna av tävlingen men efter 5-6 timmar är det inte längre ett problem. Jag har tränat 95% av all träning med pulsklocka men sprang loppet i år utan och det ångrar jag inte.

Under loppet bedömde min ansträngning med ”räkna högt till 10”-tricket fram tills det gått ca 8 timmar. Efter det handlar det snarare om att hålla uppe pulsen och inte tvärt om.

Kommunikation och pepp

Jag gillar att hålla reda på hur det går för mig under loppet. Det motiverar mig och driver mig framåt. På UTMB har man numera en app som visar aktuell position varje gång man passerar en checkpoint. I teorin skulle det även vara kul att läsa mina vänners pepp i telefonen under loppet men i verkligheten är jag för ansträngd och upptagen med tävlingen för att vilja läsa dessa.

På årets tävling provade jag däremot att ha 4 förberedda lappar som Emelie hade skrivit ett meddelande på vid 4 av stationerna där jag misstänkte att jag skulle behöva som mest uppmuntran. Bland annat var det en lapp vid Champex. Detta fungerade riktigt bra och var kul att se fram emot.

För övrigt tror jag att det är bra att kunna peppa sig själv. Man har trots allt en förfärlig mängd med tid med sig själv. När det går tungt försöker jag leda tanken tillbaka till varför jag gör detta och vad det är som jag vill: uppleva, prestera, övervinna och bemästra.

När det gick som tyngst gick jag 20 steg sedan sa jag ett rappt ”JAPP” och sprang sedan 50 steg. Rinse and repeat i några timmar. Om någon tyckte jag betedde mig konstigt? Ingen aning. Om jag hade orkat bry mig om det hade jag inte behövt göra sådär utan kunde sprungit hela tiden.

Rädslan

Rädsla, vördnad, ödmjukhet. Att står i startfållan på UTMB med 10 minuter till start och se sig omkring är mäktigt. Man ser alla ansiktsuttryck. Det är en enorm mängd uppoffring som var och en av de som står på startlinjen nu har med sig till just denna plats. Man ser vissa som jublar andra som har tårar i ögonen. Nästa sekund är det ombytta roller.

Det är enormt känslosamt och alla som är där har gjort sin alldeles unika resa för att kunna stå här just nu och de skall nu strax iväg på ytterligare en unik resa. Efter 100-tals timmar av träning och förberedelser så sammanstrålar nu alla tävlande vid ett enda tillfälle för att fira loppet. När starten går skingras alla för vinden i sitt äventyr runt berget.

Jag vågar påstå att alla som står där känner en viss rädsla inför uppgiften. Om du också gör det när du står där så är du alltså i gott sällskap. Rädslan av att inte kunna överblicka uppgiften du står inför, den oundvikliga smärtan, sömnbristen och den långa tiden utan vila. Men det är värt det jag lovar.

Men resan dit är det som ändå gör loppet värt att springa över huvud taget. Om du inte gillar de oräkneliga timmarna ensam i spåret, i snöslask, med stela fotleder från gårdagens pass och med pannlampans sken monotont gungande i natten, då är det inte värt det, det lovar jag också.

”JAPP”

Idag har jag sprungit Sätila trail 83km. Mitt mål var att komma i mål och bärga de 4 poäng jag behöver för att få min startplats på UTMB 2018 och det målet lyckades jag med!

Yes yes yesssssss. Ni anar kanske hur bra det kändes att passera mållinjen.

Men det var på inget sätt en enkel resa.

Jag startade tillsammans med Jerry som jag sprungit många lopp tillsammans med under åren. Vi är normalt ganska jämnstarka rent fysiskt. Vi har båda haft en period med sjukdom och skador så att träningen inför detta lopp var i stort sett obefintlig. För oss båda var det förra riktiga långpasset denna tävling förra året.

Så redan efter 20km kände vi oss rejält slitna med värkande ben och fötter. Inget gott tecken. Vi rullade på till 30 km och blev allt mer slitna. Det var en smått patetisk duo som hasade sig genom skogen fram likt Quasimodo. Varje steg var en bragd och det var i detta lägen enormt långt kvar till mål.

Ungefär halvvägs i loppet passerar man Äskhults by och där var det rena fältsjukhuset med löpare insvepta i värmande filtar väntandes på skjuts tillbaka till Sätila. Vi gjorde ett kort stopp där och fortsatte mot Fjärås bräcka. Nu kommer vi in i en ny och bättre bubbla och vi springer mellan varannan snökäpp eller ”fram till det sneda trädet” osv. Stämningen som har varit lågt ett tag stärks nu och vi känner att vi har god progression mot Fjärås. Jerrys knä spökar allt mer och han börjar flagga för att han eventuellt bryter i Fjärås.

Vid Fjärås bräcka möter Ulrika upp som har lovat för att agera stöd för mig de sista 25km in i mål. Jerry bestämmer sig för att bryta.

Ulrika och jag fortsätter nu färden mot målet. Vi har nu god marginal till maxtiden och behöver inte bekymra oss så mycket om den. Första 6-7km går väldigt väldigt trögt och jag behöver ta gå-pauser ofta. Vi går betydligt mer än vi springer. Sedan är det som att kroppen sakta vaknar till liv. Allt eftersom vi närmar oss målet så får jag mer kraft och vi springer mer. Ulrikas envisa pepp biter bra och vi passerar många löpare och det känns nu roligt att springa igen. Mellan Fjärås bräcka och mål tar vi hela 9 placeringar.

Till slut går jag i mål på 13:44 och känner mig ett kort ögonblick helt tom, dränerad på all kraft och alla känslor. Sedan känner jag stor glädje. Glädje över att kunna göra detta trots sjukdom, stomi, just avslutad cellgiftsbehandling mm. Jag känner också glädje och tacksamhet över att jag har så fantastiska människor runt mig som jag kan dela detta med.

Att kunna dela upplevelsen är värt enormt mycket och en stor anledning till att ultralöpning är min passion.

Vad händer nu då? Startplatsen till UTMB är bärgad och detta har varit en morot och bra delmål. I det fysiska skick jag är i nu kommer jag inte att starta i UTMB då jag inte skulle ha en chans att fullföra. Målet på tävlingen är att slå min bästa tid. Ett ambitiöst mål måhända men inte omöjligt. Det kommer att krävas en hel del träning…

Det ser jag fram mot.

Jag har haft en period med oflyt nu. Först ingen plats på årets UTMB. Sedan två veckor innan Trans Grand Canaria började jag känna mig krasslig i halsen och svag på löpträning. Mitt högra smalben värkte också en del vilket förmodligen är en lätt benhinneinflamation. Läget förvärrades och det stod snart klart att jag inte skulle kunna delta i tävlingen på ett bra sätt. Resa, boende och tävling brann alltså inne och det var plågsamt att följa tävlingen på distans.  Just när besvikelsen efter TGC lagt sig en smula kommer beskedet att jag inte heller får en startplats på TDG i år.

Det sistnämnda beskedet gjorde dock att jag fullföljde anmälan till Ultra Trail Monte Rosa till vilken jag fått ett förhandsbesked om plats så nu är det årets A-race. Skönt att veta vad jag skall sikta mot.

UTMR är inte TDG men går ändå inte av för hackor. 170km och 11200 höjdmeter på väg runt. Maxtiden är 58 timmar, dvs 12 timmar längre än för UTMB och det ser ut som att banan är mer teknisk.

 

Jag är just tillbaka efter att ha genomfört ännu ett ultralopp i alperna. Denna Ultra Trail Verbier. Det var en kamp utan dess like att bara ta mig i mål. Under loppet han jag känna mig fantastiskt snabb och stark, dålig och svag, ledsen och illamående, hoppfull och uppgiven. När energin är slut och har varit så i många timmar, då har jag ingen fasad kvar. Jag är avklädd och sann. Jag rör mig framåt så fort jag kan, vilket mot slutet av en lång tävling är mycket långsamt.

Utmattning har flera sidor. Kroppen töms på lättillgänglig energi och allt eftersom energiuttaget fortsätter och intaget minskar minskar också möjligheten till att prestera. Resan mot målet blir ett eget universum som alla tankar och känslor handlar om. I det universumet är tillvaron enkel men inte lätt. Lägre takt betyder mindre smärta just nu men också längre tid till mål och möjligen totalt sett mer smärta. Intensitet och tid är bara två av faktorerna i ekvationen. Om jag lyckas kontrollera mina tankar och känslor genom att påminna mig själv om min intension, själva anledningen till att jag gör detta, så blir resan lättare och utmattningen och smärtan lättare att bära.

Lyckas jag bra med kontrollen så känns det lättare inombords trots extrem fysisk belastning. Detta ger mig valet mellan att växla in denna förbättring i mer välmående eller i mer fart. Min intension med att genomföra ultralopp är inte att hitta bekvämlighet så för mig är det naturligt att lösa in nyvunnen komfort i mer fart vilket gör att jag i princip aldrig har det komfortabelt eller “lätt” när jag tävlar.

Det är också tydligt att man blir mer och mer känslig mot smärta och obehag. Som om man har ett försvar mot obehaget som sakta men säkert bryts ned allt eftersom timmarna går. Det är väldigt svårt att själv känna av om min känsla i stunden är mest verklig fysisk utmattning eller den psykiska “uttröttad av obehag” men det känns som att det går från att vara mest fysiskt i början till det omvända längre fram.

När jag hade två berg kvar att ta mig över började den verkliga utmaningen. Fram till denna punkt hade det varit fysiskt jobbigt och en berg och dalbana med en blandning av trötthet och bra fart. Jag påbörjade stigningen upp på det näst sista berget i mörker och det kändes bra till en början. Jag stannade till och kollade höjdprofilen som var tryckt på nummerlappen och jämförde med höjdmätaren på klockan. Det var en svagt undulerande profil och jag tappade snart kontrollen över hur långt jag kommit. Missmodet började kännas och jag blev snabbt tröttare. Det gick upp, upp, sedan lite ned följt av mer upp och lite ned, allt i pannlampas sken och utan möjlighet att orientera sig i var på berget jag var.

Min pannlampa lyser upp de närmaste 10 metrarna och jag känner mig som ett litet förvirrat damkorn på ett stort berg. Det kändes som en evighet innan jag kom till toppen och jag blev allt tröttare. Till slut tog jag av mig ryggsäcken, släckte pannlampan och la jag mig ned. Jag andades djupt och tittade upp på stjärnhimmeln under 5 minuter tills nästa löpare hade kommit ikapp mig. Jag tog på mig säcken igen och kände att jag hade hunnit bli fruktansvärt kall. Efter knappt 5 minuter blev jag tvungen att stanna igen och sätta mig ned och pusta ut. Så fortsatte det i flera timmar. Jag gissade innan denna ettapp att berget skulle ta 4 timmar att forcera men det tog istället drygt 7 timmar.

Väl nere i energistationen som ligger innan sista berget var jag en spillra. Jag la mig ned på golvet och blundade och mådde väldigt dåligt. Försökte få i mig lite energi och lyckades till slut få ned 2 koppar med buljong vilket jag tror räddade mig. Jag beslutade mig för att försöka sova i 15 minuter för att få till en reset. Det tog nog 4 sekunder att somna.

När jag vaknade kände jag att hade gråten i halsen och väldigt ont i ryggen. Jag lånade en 1,5 liters Cola-flaska och rollade ryggen mot den i 5 minuter. All kraft var borta och jag kunde knappt gå. Jag ville verkligen inte ge upp. Förra sommaren hoppade jag av UTMB vilket är något jag har ångrat bittert sedan dess. Jag har också sagt till många av mina vänner att jag inte har tänkt att ge upp utan fullföra det här loppet. I den andra vågskålen låg nu mitt skick. Jag var ett vrak.

Plötsligt kom beslutet, jag kör sista berget också och blir en finisher. På med utrustningen och börja knata. Det var ganska gott om tid att klara sista berget innan maxtiden och jag hade lite nytt mod. Nu var min fart komiskt låg. Jag blev konstant passerad. Mot slutet av sluttningen blev jag passerad av ett äldre lite överviktigt par med stora ryggsäckar som var ute på tur. Det var 10 små steg i taget men till slut var jag på toppen och kunde vila lite innan löpningen ned till målet. Jag tror aldrig att jag varit så fysiskt och psykiskt pressad under så lång tid. Det tog ett drygt dygn att komma tillbaka rent mentalt. Det kommer att ta lite längre tid med kroppen men jag är inte skadad.

Det var extremt varmt under loppet och drygt 60% av de 500 startande kom aldrig i mål. Ultra Trail Verbier är ett hårt lopp.

Jag har en del frågetecken av lite mer fysisk karaktär efter loppet. Under hela loppet (ca 30 timmar) är jag svag i uppförsbackarna och stark utför. I uppförsbackarna är jag till en början bara mer ansträngd än de övriga deltagarna och från ca 3 timmar och framåt är jag långsammast av alla uppför. Jag tvingas släppa förbi andra löpare kontinuerligt och behöver stanna ofta för att vila.

Utför är det ett helt annat ballgame. Jag passerar löpare hela tiden och blev under hela tävlingen inte omsprungen utför en enda gång. Frågan är så klart: varför är jag så svag uppför? Under mina träningspass är jag jämnstark med mina träningskompisar men det är pass på 1-3 timmar och då tror jag att jag kan kompensera genom att jag har en hög smärttröskel. Vad är det som gör att jag blir så svag längre fram i loppen? Till och med dagen efter tävlingen tål jag knappt någon belastning alls innan pulsen sticker iväg och jag blir andfådd. Någon har pekat mig i riktningen mer HIT (High Intensity Training) för att få upp min VO2 max och kunna ligga på en lägre % av VO2 max under tävling. Förslag mottages tacksamt 😃

Förra helgens tävling i de sörmländska skogarna gick inte riktigt som jag hade hoppats. Med lite realistisk eftertanke har dock min träning inte varit varken konsekvent eller tillräckligt intensiv för att i detta läge kunna prestera.

Åda Wild Boar är en tävling med 3 klasser: 11 km, 22 km(2 varv på 11 km banan) och 52 km som avslutar med ett varv på 11 km banan.

Vi blev bussade ut till starten och skulle springa tillbaka till TC för att sedan avsluta med den skräckinjagande ”bolistbanan” för att få ihop våra 52km. Starten var stämningsfull. Det blåste en kall hård vind från havet och ur högtalarna strömmade hårdrock. Eldar var tända och när alla samlats kring startlinjen: Med en hagelsalva från markägaren var loppet igång. Jag tyckte att tempot var högt från början och försökte hitta lämpligt sällskap att hänga med. Efter en halvmil hade jag parkerat mig tillsammans med två tjejer som verkade hålla lagom tempo för mig. Jag var aningen för ansträngd men det fick gå. Vi sprang och pratade och kilometrarna rullade på. Fantastiskt vad gott sällskap förgyller upplevelsen.

Området är fantastiskt vackert och banan som följer sörmlandsleden är varierad. Riktigt trollska skogspartier löser av bitar med grusväg. Har man krafter att växla tempo här tjänar man massa tid. Det hade inte jag och jag svor en del över detta faktum.

Till och från tappade jag nu kontakten med tjejerna och när det var 2 km till TC där vi skulle gå ut på bolistbanan, förlorade jag dem ur sikte för gott. Vid just detta parti springer man längs en åker och jag trodde aldrig denna åker skulle ta slut. Tempot var lågt med inslag av gång. Mina krafter var slut. Plötsligt vek markeringarna av upp mot landsvägen och man korsar då över själva åkermarken. Lera satte sig fast under skorna som blev som platådojor. Just vad jag behövde….

I TC fanns det godis, saltgurka, banan mm och jag tog lite av detta men skyndade sedan ut på de sista 11 km som jag hade hört skulle vara riktigt jobbiga. Det ryktet stämde bra. Banan är 11 km och ca 5 km av detta är riktigt tekniskt. Krångligt och stenigt, brant och halt. Funkar säkert fint när man är fräsch. Med mer än 40km i benen var jag inte det. Jag kände tydligt att min hållning och form kollapsade och farten minskade ytterligare. Denna bana är inget för veklingar!

Jag försökte klämma ur mina sista krafter men det var helt enkelt inget kvar. Till slut hörde jag ljudet av speakern och kunder springa i mål. Min sambo Emelie hade sprungit 11km och tog emot i målfållan. Härligt. I mål träffade jag också de två tjejerna som jag sprungit med under många km och vi delade gratulationer över att äntligen vara i mål. De kom i mål 6 min innan mig. Starkt sprunget!

Hela loppet sprang jag i shorts och ull t-shirt. Detta var på gränsen till för kallt men gick precis. Mina kära Salomon Fellcross gjorde sin sista insats. Stora hål i båda skor och dubbarna nästan utslitna. De behövde inte ens sköljas av utan det var rätt i soptunnan.

Kraften var inte den bästa i denna tävling. Jag brukar känna mig starkare. Jag är dock glad över att ha ställt upp och jag hade roligt under loppet för jag gillar tävlingar. Tävlingen inspirerade mig till mer träning och mer tävling. Stort tack till arrangörer och funktionärer.

Dagarna efter tävlingen återhämtade jag mig väldigt bra och är redan igång med träning för fullt igen.

 

Nej det blev nit på lottningen och inget UTMB för mig i år. Jättetrist och jag avundas dem som får springa. Jag har andra lopp planerade men behöver nu ha med i beräkningen att samla UTMB poäng för nästa års lottning. Jag ger mig så klart inte.

Helgens Sandsjöbacka Trail 50 miles ser ut att bli en DNS för min del. Jag är fortfarande lite förkyld och känner att min form inte är var den borde för ett sådant äventyr. Jag har inte beslutat mig till 100% ännu men så ser det ut idag.

Nu skall jag ut och springa av mig frustrationen av att ha missat UTMB platsen…

Så var det dags för start. Till tonerna av Vangelis började vi vår färd runt Mont Blanc. Ett av målen med årets UTMB var att få Jerry i mål som finisher då han behövt bryta på sitt förra försök och sedan kämpat till sig kvalificeringspoäng för ett nytt försök. Jag känner ju till banan ganska väl och kände dessutom att jag var stark nog att säkert klara av banan. I första backen är tempot uppskruvat som vanligt. Jag höll ett öga på pulsen och begränsade intensiteten till 160 slag. Utför sedan gick det som en dans för mig. Jerry där emot fick slita ont och väl nere i Saint-Gervais såg jag att han tagit en del stryk av utförslöpningen.

Vi tankade vatten och energi. Jag var hungrig och åt ganska mycket så det blev lite gång till att börja med för att maten skulle stanna. Vid nästa vätska hade Jerry det fortfarande tungt och vi bestämde oss för att hålla ned tempot ytterligare för att han skulle komma på banan igen. Vi tuggade på och betade av kilometer efter kilometer men i ganska lågt tempo. I Les Chapieux var Jerry låg och härifrån var det mest gång upp mot Col de la Seigne. Vid detta laget låg vi långt bak i fältet och vi förstod att det skulle bli en kamp mot repet. Jag kände mig fräsch och när vi kom fram till Courmayeur som är knappt halvvägs syntes det på Jerry att det skulle bli svårt att komma i mål. Reptiden var knappa timmen bort när vi lämnade stationen och vi påbörjade den tunga och enormt varma stigningen upp till Bertone. Det var framför allt värmen som tog oss hårt. Det gick långsamt och kostade energi. Efter ett kort stopp för vatten och kaffe i Bertone påbörjade vi traversen mot Bonatti som kanske är den vackraste delen av banan. Det var över 30 grader varmt och vindstilla. Jag blev allt mer rastlös och sa till Jerry att jag skulle springa på bort till Bonatti och vänta på honom där. När jag kom fram dit och druckit lite vatten får jag ett SMS från honom om att han bestämt sig för att bryta. Jag bestämmer mig för att fortsätta. När jag kommer till Arnuva har jag 50 minuter till repet.

Jag påbörjar den långa och tunga uppförsbacken till Col de Ferret. Det går långsamt och jag tappar säkert 200 placeringar på en knapp timme. Efter högsta punkten bär det utför i nästan 2 mil. Jag kommer snabbt ikapp de placeringar jag tappat och det känns bra. Efter ett snabbt stopp till i La Fouly tar jag mig till Champex Lac där min marginal till repet ökat till nästan 3 timmar.

Jag får nu en enorm motivationsbrist. Om Jerry varit kvar i tävlingen hade det varit värt att kämpa för att få honom i mål som finisher. Nu hade jag minst 15 timmar kvar att kämpa och skulle i så fall komma i mål på en tid som var 8 timmar långsammare än jag fick 2013. Det kändes helt enkelt inte värt det. Visst hade det varit fint att få gå i mål än en gång och att fullfölja något svårt är alltid härligt. Å andra sidan sparade jag nu kroppen från extra belastning och jag och Emelie skulle stanna 4 dagar till för semester och kroppen mår toppen redan nu, något den inte gjort om jag fullföljt.

Det är första gången som jag är med om att motivationen och motivet till att fullfölja tävlingen plötsligt försvinner. Hade jag haft chans att göra en bättre tid än 2013 så hade jag gett järnet för att försöka göra det. Nu kändes allt lite platt. Jag tvivlade inte på att jag kunde ta mig i mål och jag har kommit i mål på UTMB 3 gånger tidigare.

Hela tävlingen har nog blivit en smula blekare efter att The North Face inte längre är huvudsponsor. Inget slår min målgång 2011 och jag kommer förmodligen aldrig att vara med om något liknande på en målgång, det vet jag.

Så kommer jag att springa UTMB nästa år igen? Förmodligen inte. Nu fick jag inga poäng för denna tävling så mina giltiga UTMB-poäng räcker inte på långa vägar för att söka om en startplats för 2016. Det finns många fler lopp att springa men det var troligen inte mitt sista UTMB. Det vore ju fint att kunna resa till Chamonix igen för att putsa tiden från 2013….

Jag har ett par gåtor att lösa när det gäller träning och kost först. Det blir en resa i sig.

Imorgon kl 18 går starten för årets UTMB. Jag och Jerry har varit i Chamonix sedan i måndags och sugit in stämningen, filat på utrustningen och löptränat lite lätt på höjd. Det är en ren ynnest att kunna vara här och ladda inför detta monster till lopp. Jag har genomfört UTMB 3 gånger innan och detta gör att jag vet vad som krävs. Jag tror att många av de som står på startlinjen imorgon kommer att bli förvånade över vilken järnvilja det krävs för att fullfölja detta lopp. Själv känner jag mig ödmjuk inför uppgiften och även om vi har ett tidsmål som vi hoppas kunna nå så är det på inget sätt givet att vi kommer i mål. Det är så mycket som kan hända längs vägen. En liten blessyr blir snabbt större och tiden börjar ticka på allt snabbare. Plötsligt står man där med repet i nacken och tvingas kliva av. Detta är också tjusningen med långa lopp som UTMB. Det är ”up´s and down´s” och det är en fantastisk övning av tilliten. ”Also this will pass” kommer att gå som ett mantra genom denna utmaning. Om allt går vår väg så tassar vi med lätta steg in över mållinjen på söndag morgon strax före soluppgång.