Ultrasjuk

Under Sätila 120km i höstas tvingades jag ut i skogen på toabesök ett antal gånger. Obekvämt och tidsödande men inte olidligt. Kanske missade jag en placering eller två. Några månader senare skulle jag springa Trans Gran Canaria men fick ställa in då jag inte mådde riktigt bra med bland annat blod i avföringen. Vad är det som händer? Jag brukar inte vara sjuk.

Så plötsligt får frågorna svaret jag inte önskar.

Efter att ha sökt hjälp på vårdcentralen i Fjärås gick allt ganska snabbt. Ett par veckor senare konstaterades det att jag har ändtarmscancer och jag får tid för strålbehandling och operation. Strålbehandlingen i Borås pågick under de 5 dagarna som ledde fram till operationen. Jag opererades på Varbergs sjukhus den 14 juni. En omfattande operation där de opererar bort hela ändtarmen med tillhörande lymfsystem. Tjocktarmen skarvas sedan på där ändtarmen tagits bort och tunntarmen läggs ut i en så kallad oliostomi (påse på magen) för att skarven skall få läka i fred. Vaknar och mår så klart pyton efter 6 timmars operation. Ligger inlagd på sjukhus en vecka efter operation. Lymfsystemet som tagits ut undersöks för att se om cancern börjat sprida sig och i mitt fall hittades tyvärr en metastas. Jag kommer nu att bli behandlad med cytostatika under 6 månader.

Det har nu gått 4 veckor sedan jag opererades. Eftersom det var en så omfattande operation har jag haft ganska mycket obehag och smärtor. Med hjälp av Alvedon och morfin har smärtorna hållits på en nivå som gjort att jag ändå kunnat aktivera mig med promenader, korta kajakturer och här om dagen till och med ett par trevande löpsteg.

Det jobbiga är så klart inte smärtan utan ovissheten. Frågan är om den kommande behandlingen med cytostatika kommer att kunna hindra spridning till andra delar av kroppen. Den cancertumör jag hade är borttagen men man vet att cancerceller hunnit sprida sig ut från tumören då metastasen hittades i lymfan. 

Vitsen med cytostatikabehandlingen är att hindra cancerceller i kroppen från att kunna bilda nya tumörer. Förhoppningen är alltså att fler metastaser ännu inte hunnit bildas och att cytostatikan tar kål på de cancerceller som nu är i omlopp.

Så det är nu jag måste ta fram mina lärdomar från ultralöpningen. Förmågan att kämpa och hålla flaggan högt trots stor osäkerhet om uppgiftens storlek och många faktorer man inte själv råder över. Hur långt det är till målet och osäkerheten om jag kommer att orka dit är gnagande tankar.

Det kommer i vilket fall att bli en kamp större och viktigare än någon annan.

Jag har ett enormt fint stöd från mina nära vänner och min familj och jag känner att jag har enormt mycket att kämpa för. Det är först när man är på väg att förlora det man älskar som man verkligen inser vad man har. Förutom att jag så klart inte vill dö vill jag fortsätta dela upplevelser med underbara människorna i mitt liv och utmana mig fysiskt och psykiskt med ultralöpning och kajakpaddling.

Jag har alltså inga problem med målbilden.

Nu är det ett steg i taget.

 

3 reaktioner till “Ultrasjuk”

  1. Tack för att du skriver. Du har många omkring dig som följer dig men inte vågar fråga. Nu vet vi mer. Kämpa Johan, jag tillhör oxå dom som opererats, behandlats och till slut blivit friskskriven. Önskar dig all kärlek, värme, gott humör och ett gott tillfrisknande. / Björn

  2. Ultralöpning är som livet. Men oftast låtsas vi inte om att det handlar om liv och död. Eller så låtsas vi som om det handlar om liv och död fast det inte gör det.
    Det smärtar i hjärtat att du skall behöva ta den här kampen som du verkligen inte har bett om. Men jag vet att du har förmågan att kämpa. Och det är märkligt hur saker och ting kan ställas på sin spets. Vi pratar om närvaro och att fokusera på det som går att kontrollera när det gäller ultra, men det får helt andra dimensioner när det bokstavligt talat är på liv och död.
    Tack för att du delar och reflekterar! <3

  3. Hej, Johan! Jag tänkte på Sätila Trail 2016 härom dagen och klickade mig in på din blogg för att kolla vad du gör. Det var tungt att läsa ditt senaste inlägg. Faktum är ju att vi inte känner varandra, men tydligen räckte några timmar löpning ihop för att det ska kännas. Det är svårt att ge någon draghjälp i något sådant här, men du ska veta att jag håller på dig. Allt gott, Jonas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.