Trög omstart

Under en utlandsresa nyligen hyrde vi en helt ny och väldigt liten Fiat 500. Då vi till vardags kör en betydligt motorstarkare bil blev kontrasten närmast komisk. Vid ett tillfälle skulle vi i uppförsbacke köra om en långsamgående lastbil,  bara för att kostatera att vi redan hade gasen i botten.

Just nu är jag den där Fiaten. Det är knappt att jag behöver springa för att pulsen skall sticka iväg. Jag blir alltså andfådd av rask promenad. Försök till tempoväxling syns i träningsloggen som en ökning i puls men utan dito i fart. Konditionen ligger för närvarande som en blöt och trasig servett på marken stirrande upp mot mig suckar ”mehhh”.
Detta är föga förvånande och inget att hänga läpp över.

Foten i kläm? Jajjamen!

 

För varje gång som jag tvingar de motvilliga fötterna ned i löparskorna blir jag omgående belönad med glädjen över att jag kan springa och dessutom med en grymt bra träningseffekt. Väl tillbaka hemma känns det så klart fantastiskt. Just att knuffa mig själv över tröskeln är fortfarande väldigt trögt. För mig verkar det hänga ihop med konditionen. När jag är i bra form är det absolut inte svårt att komma ut och träna. Nu gäller det för mig att vara konsekvent och långsamt jobba upp konditionen så att löpningen blir ännu roligare.

Nästa tävling då? Inget planerat än så länge. Det kan hända att jag springer Sandsjöbacka 30km som social run i januari. Jag brukar också ställa upp och hjälpa Robert med att markera/avmarkera de första 6-7km på 82km banan och det kommer jag nog att göra i år igen. Det blir som ett intervallpass med ca 1000 korta intervaller och tar faktiskt ganska lång tid. Med andra ord ett långpass i tid men inte i sträcka. Att göra detta ger mig också glädjen att vara delaktig i ”min sport” på ytterligare ett sätt. Rekommenderas!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *