Bohusleden FKT 370km – 98 h

Nu är det en vecka sedan jag kom hem efter att ha sprungit hela Bohusleden. Återhämtningen för kropp och psyke pågår och jag vill passa på att dela med mig av några av mina upplevelser och tankar.

Bohusleden har en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag redan som liten gick och cyklade på leden till och från mina kompisar. Efter att jag blivit intresserad av traillöpning har jag också sprungit på alla sträckor från Lindome till Grandalen. Fantastisk natur och många sköna stigar. Så vaknade idén om att springa hela Bohusleden från Lindome till Strömstad, en idé som nu alltså blivit verklighet.

Då det inte fanns någon officiell Fastes Known Time på sträckan ville jag gärna göra det så fort jag kunde.

Min löparkompis Jerry blev sugen på att haka på och vi gjorde en hel del research och träning ihop inför turen.

Så var det dags. Stefan som skulle agera support under turen hämtade upp mig och Jerry och körde oss till starten. Klockan 15:00 startade vi vår inReach tracker och gav oss iväg från Bohusledens startpunkt nära Södra Barnsjön i Lindome. 

Kilometrarna rullade på och vi försökte hålla ett lågt tempo med gång i alla backar. Inledningsvis är det för oss välkända kilometrar och navigationen var således enkel. Vi fyller vatten i Skatås och springer in i mörkret av den första natten. I Jonsered har vi vår första servicestation. Vi äter, smörjer fötter, fyller vatten och kör vidare.

Efter Jonsered delar sig leden i två bågar som båda leder till Friluftsfrämjandets gård ”Freden”. Jag har valt att vi skall ta den längre. Ingen skall kunna säga att vi tagit den enkla vägen. Det är mörkt och kuperat. Det börjar regna. Mycket. Efter stora problem att följa markeringar kommer vi till slut fram till Freden. Vi känner oss lite desorienterade och förvånade över från vilket håll vi kom dit. Något är fel med mitt GPS-spår i klockan. Vi hittar leden igen och fortsätter. Det går brant utför. Skönt. Regnet öser ned och små forsar bildas på grusvägen. Plötsligt asfalt och lite gatubelysning. Jag känner inte igen mig men vi fortsätter. Det går utför och lätt. Plötsligt springer vi upp på en bro. Under bron går det järnväg. Jag blir helt kall, tittar på Jerry och frågar om han förstår var vi är. Det gör han inte. Vi är tillbaka i Jonsered.

Vi vänder på klacken och börjar gå upp för backen vi just sprungit ned för. När vi kommer till Freden igen hittar vi rätt väg ut som leder mot Angered. Vi fortsätter framåt med något stukat humör.

I nästa station känner Jerry av en gammal skada i ryggen och på sträckan som följer blir detta mycket värre. Vi går och Jerry har ont. Han bestämmer sig för att kliva av i Kungälv. Jag ser att han har ont och försöker inte övertala honom om att fortsätta. I Jennylund lämnar jag Jerry och springer själv till stationen i Kungälv. Det är nu åter fullt dagsljus, jag har avverkat 70km och har 300km kvar.

Efter att ha passerat min barndoms marker kommer jag in i nya områden som är okända för mig. Sträckan innan Bottenstugan suger musten ur mig. Kuperat, halt och tekniskt. Jag försöker att anpassa farten och ambitionen för att inte bränna mig.

Efter bottenstugan blir leden från och till svår att följa. Hala trasiga lutande spångar, otydliga markeringar och ett GPS-spår med långt mellan fixpunkterna gör framfarten långsam.

På en station lägger jag mig för att vila en stund i sovsäcken men kan inte komma till ro. Jag fortsätter mot stationen norr om Uddevalla där vi planerat att jag skall sova en timme. Leden är här förskräckligt dåligt markerad och delar av sträckan verkar i stort sett oanvänd. Kroppen känns trots allt ok och när jag kommer till Uddevalla norra mår jag bra, äter och dricker och får en knapp timmes sömn. Jag vaknar samtidigt som dagen gryr en andra gång.  Jag behöver alltså inte pannlampan när jag linkar iväg norrut med stela ben.

Jag är nu halvvägs. Tidsmässigt ligger jag nu i fas för att komma i mål på 3 dygn. De följande sträckorna blir tunga. Oändliga sträckor genom övervuxna hyggen där markeringarna skyms av högt sly. När jag forcerar genom slyn blir jag gång på gång dyblöt bara för att konstatera att jag igen valt fel väg.

Mitt nästa delmål är nu att komma till stationen som vi sagt är 2/3 av sträckan, dvs ca 240km. När jag kommer dit är jag ganska tagen men bara ca 1 timmer efter 3-dygnsplanen. Jag försöker sova och får kanske till 20 minuter. Efter en ”enkel” sträcka med 10km grusväg byter jag ryggsäck till en större och ger mig av in i det öde Kynnefjäll. Mörkret faller för tredje gången. Leden blir allt svårare att följa. Högt blött gräs döljer stigen och det är långt mellan ledmarkeringarna. 

Jag får känna mig fram med fötterna var stigen går i gräset och tempot är förskräckligt långsamt. Pannlampans sken söker ivrigt efter nästa ledmarkering. Det börjar bli kallt och jag känner att min energi är låg. Jag börjar också misstänka att mina svårigheter med navigationen också kan ha och göra med min uppenbara sömnbrist. Jag har sovsäck, liggunderlag och tarp med mig i säcken och beslutar mig för att slå läger. Det är dödstyst, jag sätter en timer på 90 minuter och somnar i inom 3 sekunder. 

När jag vaknar av larmet går jag igenom en snabb, kall och smärtsam process med att riva läger och komma iväg. Nu går navigationen bättre men stigen är fortfarande lika kuperad och teknisk. Jag stannar och äter mina två mackor och en burk makrill. Det känns som det tar en evighet att komma fram till Stefans nästa station.

Det ösregnar när jag kommer fram. Samma procedur som vanligt. Mat, byte av sockar, smörja fötterna, fylla vatten och så iväg. Nu kommer jag in i området där det finns en markägarkonflikt. Markägaren vill inte att Bohusleden skall gå över hens mark och har målat över markeringar och lagt ut avverkningsavfall för att göra stigen svår att både hitta och färdas längs. Trots detta försöker jag följa originalbanan. Efter den första loopen ger jag up detta och tar en omväg runt nästa skog. Hittar åter bra ledmarkeringar ett par kilometer men sedan är de övermålade igen… Kämpar i olidligt snårig, blöt och långsam terräng men når tillslut Stefans station vid väg 164. Nu tänker jag, är det värsta över. 

Inget kunde vara mera fel.

Följande stäcka är mycket nära att knäcka mig. Självklart är jag jättetrött och mina fötter börjar förlora styrseln. Delar av sträckningen går genom nyavverkade hyggen där jag behöver kliva över manshöga högar av avverkningsrester för att spana efter nästa eventuella ledmarkering. Passerar en vrålande skördare men operatören noterar mig inte. Det är varmt och en miljon flugor. Det är brant, svårt och igenvuxet.

Jag måste erkänna att redan nu blandar jag säkert ihop minnen från de olika delsträckorna. Det är vackert och spännande men också monotont och enformigt. Varje sträcka är som en ny version av samma berättelse.

Stigen jag springer på blir efter hand aningen bättre och jag träffar ett tyskt par som sitter helt utschasade brevid sina ryggsäckar. De säger att de inte gillar stigen. De kommer från andra hållet och har gått från Strömstad. Jag frågar om stigen är bättre där de kommer ifrån och de säger att det är den.

Jerry har nu anslutit till supportteamet och han och Stefan kommer och möter mig. Jag hankar mig fram till stationen i Vassbotten och 290 km är passerade. Jag tar nu en längre paus och sover en stund. Linkar iväg igen, in i den fjärde natten. Vi har nu ökat antalet stationer och försöker ha ca 10-15 km mellan dem. 

Nu är det bra med 2 personer i supporten då jag börjar bli ganska krävande. Med 42 km kvar tar jag ännu en kort tupplur. Vaknar som ett fullständigt ras men får igång kroppen och upplever en av de bästa sträckorna på min väg mot Krokvik. Efter Krokvik upp på Björnerödpiggen 222 möh och banans högsta och nordligaste punkt.

Upp i utkikstornet och ta en selfie!

Nu är målet nära med bara 30 km till mål men min energi är helt slut. Nu slarvar jag plötsligt med sockbyten och mat. Fötterna har ingen kraft och minsta ojämnhet gör att hela kroppen vobblar och det tar ännu mer energi. Nu är farten väldigt låg men jag kommer till slut fram till målet i Strömstads hamn. 

Istället för den förväntade känslan av glädje känner jag tomhet.

Vi får en fin avslutning på äventyret då Strömstad Spa bjuder oss på övernattning och frukost. Kontrasten mellan tillvaron under de 4 dygnen längs Bohusleden och den på hotellet är enorm. Att få sjuka ned i ett varmt badkar och få bort flera dygns svett och skit, sätta sig med sina vänner ute på rummets balkong och dela på en flaska bubbel och sedan avnjuta en superlyxig buffé blev en härlig avslutning på detta äventyr. Tack Strömstad Spa!

Sluttiden blev 98 timmar. Jag sov totalt knappt 3 timmar under turen.

Till sist några lärdomar:

• 370 km stig är väldigt långt. När man är halvvägs vet man ännu inte vad man gett sig in på.

• Att dra slutsater om en hel sträcka utifrån hur en liten delsträcka ser ut är riskabelt.

• Det är en dålig idé att ha tidsmål när uppgiftens svårighetsgrad är okänd.

• Bohusleden var en betydligt större utmaning än jag trodde.

• Det kändes roligt med det teamwork som krävdes för att få denna tur att fungera.

• Det hade hjälpt mycket med mer specifik styrketräning.

• Det hade eventuellt lönat sig att sova lite mer och tidigare.

Min förhoppning efter att ha fullfört denna utmaning är att någon relativt snart kommer och slår min tid.

Jag säger inte att det är svårt att slå min tid men insatsen är ganska hög och mycket oförutsett kan ske under 37 mil.

Blir det fler FKT försök för min del?

Kanske inte på Bohusleden men jag gillar formatet så någon mer blir det förmodligen framöver.