TVS - Trail Verbier St Bernard

TVS – Ultra Trail Verbier St Bernard / Race report

Jag är just tillbaka efter att ha genomfört ännu ett ultralopp i alperna. Denna Ultra Trail Verbier. Det var en kamp utan dess like att bara ta mig i mål. Under loppet han jag känna mig fantastiskt snabb och stark, dålig och svag, ledsen och illamående, hoppfull och uppgiven. När energin är slut och har varit så i många timmar, då har jag ingen fasad kvar. Jag är avklädd och sann. Jag rör mig framåt så fort jag kan, vilket mot slutet av en lång tävling är mycket långsamt.

Utmattning har flera sidor. Kroppen töms på lättillgänglig energi och allt eftersom energiuttaget fortsätter och intaget minskar minskar också möjligheten till att prestera. Resan mot målet blir ett eget universum som alla tankar och känslor handlar om. I det universumet är tillvaron enkel men inte lätt. Lägre takt betyder mindre smärta just nu men också längre tid till mål och möjligen totalt sett mer smärta. Intensitet och tid är bara två av faktorerna i ekvationen. Om jag lyckas kontrollera mina tankar och känslor genom att påminna mig själv om min intension, själva anledningen till att jag gör detta, så blir resan lättare och utmattningen och smärtan lättare att bära.

Lyckas jag bra med kontrollen så känns det lättare inombords trots extrem fysisk belastning. Detta ger mig valet mellan att växla in denna förbättring i mer välmående eller i mer fart. Min intension med att genomföra ultralopp är inte att hitta bekvämlighet så för mig är det naturligt att lösa in nyvunnen komfort i mer fart vilket gör att jag i princip aldrig har det komfortabelt eller “lätt” när jag tävlar.

Det är också tydligt att man blir mer och mer känslig mot smärta och obehag. Som om man har ett försvar mot obehaget som sakta men säkert bryts ned allt eftersom timmarna går. Det är väldigt svårt att själv känna av om min känsla i stunden är mest verklig fysisk utmattning eller den psykiska “uttröttad av obehag” men det känns som att det går från att vara mest fysiskt i början till det omvända längre fram.

När jag hade två berg kvar att ta mig över började den verkliga utmaningen. Fram till denna punkt hade det varit fysiskt jobbigt och en berg och dalbana med en blandning av trötthet och bra fart. Jag påbörjade stigningen upp på det näst sista berget i mörker och det kändes bra till en början. Jag stannade till och kollade höjdprofilen som var tryckt på nummerlappen och jämförde med höjdmätaren på klockan. Det var en svagt undulerande profil och jag tappade snart kontrollen över hur långt jag kommit. Missmodet började kännas och jag blev snabbt tröttare. Det gick upp, upp, sedan lite ned följt av mer upp och lite ned, allt i pannlampas sken och utan möjlighet att orientera sig i var på berget jag var.

Min pannlampa lyser upp de närmaste 10 metrarna och jag känner mig som ett litet förvirrat damkorn på ett stort berg. Det kändes som en evighet innan jag kom till toppen och jag blev allt tröttare. Till slut tog jag av mig ryggsäcken, släckte pannlampan och la jag mig ned. Jag andades djupt och tittade upp på stjärnhimmeln under 5 minuter tills nästa löpare hade kommit ikapp mig. Jag tog på mig säcken igen och kände att jag hade hunnit bli fruktansvärt kall. Efter knappt 5 minuter blev jag tvungen att stanna igen och sätta mig ned och pusta ut. Så fortsatte det i flera timmar. Jag gissade innan denna ettapp att berget skulle ta 4 timmar att forcera men det tog istället drygt 7 timmar.

Väl nere i energistationen som ligger innan sista berget var jag en spillra. Jag la mig ned på golvet och blundade och mådde väldigt dåligt. Försökte få i mig lite energi och lyckades till slut få ned 2 koppar med buljong vilket jag tror räddade mig. Jag beslutade mig för att försöka sova i 15 minuter för att få till en reset. Det tog nog 4 sekunder att somna.

När jag vaknade kände jag att hade gråten i halsen och väldigt ont i ryggen. Jag lånade en 1,5 liters Cola-flaska och rollade ryggen mot den i 5 minuter. All kraft var borta och jag kunde knappt gå. Jag ville verkligen inte ge upp. Förra sommaren hoppade jag av UTMB vilket är något jag har ångrat bittert sedan dess. Jag har också sagt till många av mina vänner att jag inte har tänkt att ge upp utan fullföra det här loppet. I den andra vågskålen låg nu mitt skick. Jag var ett vrak.

Plötsligt kom beslutet, jag kör sista berget också och blir en finisher. På med utrustningen och börja knata. Det var ganska gott om tid att klara sista berget innan maxtiden och jag hade lite nytt mod. Nu var min fart komiskt låg. Jag blev konstant passerad. Mot slutet av sluttningen blev jag passerad av ett äldre lite överviktigt par med stora ryggsäckar som var ute på tur. Det var 10 små steg i taget men till slut var jag på toppen och kunde vila lite innan löpningen ned till målet. Jag tror aldrig att jag varit så fysiskt och psykiskt pressad under så lång tid. Det tog ett drygt dygn att komma tillbaka rent mentalt. Det kommer att ta lite längre tid med kroppen men jag är inte skadad.

Det var extremt varmt under loppet och drygt 60% av de 500 startande kom aldrig i mål. Ultra Trail Verbier är ett hårt lopp.

Jag har en del frågetecken av lite mer fysisk karaktär efter loppet. Under hela loppet (ca 30 timmar) är jag svag i uppförsbackarna och stark utför. I uppförsbackarna är jag till en början bara mer ansträngd än de övriga deltagarna och från ca 3 timmar och framåt är jag långsammast av alla uppför. Jag tvingas släppa förbi andra löpare kontinuerligt och behöver stanna ofta för att vila.

Utför är det ett helt annat ballgame. Jag passerar löpare hela tiden och blev under hela tävlingen inte omsprungen utför en enda gång. Frågan är så klart: varför är jag så svag uppför? Under mina träningspass är jag jämnstark med mina träningskompisar men det är pass på 1-3 timmar och då tror jag att jag kan kompensera genom att jag har en hög smärttröskel. Vad är det som gör att jag blir så svag längre fram i loppen? Till och med dagen efter tävlingen tål jag knappt någon belastning alls innan pulsen sticker iväg och jag blir andfådd. Någon har pekat mig i riktningen mer HIT (High Intensity Training) för att få upp min VO2 max och kunna ligga på en lägre % av VO2 max under tävling. Förslag mottages tacksamt 😃

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *