Känslosam dag med lyckad bärgning av viktiga ITRA/UTMB poäng.

Idag har jag sprungit Sätila trail 83km. Mitt mål var att komma i mål och bärga de 4 poäng jag behöver för att få min startplats på UTMB 2018 och det målet lyckades jag med!

Yes yes yesssssss. Ni anar kanske hur bra det kändes att passera mållinjen.

Men det var på inget sätt en enkel resa.

Jag startade tillsammans med Jerry som jag sprungit många lopp tillsammans med under åren. Vi är normalt ganska jämnstarka rent fysiskt. Vi har båda haft en period med sjukdom och skador så att träningen inför detta lopp var i stort sett obefintlig. För oss båda var det förra riktiga långpasset denna tävling förra året.

Så redan efter 20km kände vi oss rejält slitna med värkande ben och fötter. Inget gott tecken. Vi rullade på till 30 km och blev allt mer slitna. Det var en smått patetisk duo som hasade sig genom skogen fram likt Quasimodo. Varje steg var en bragd och det var i detta lägen enormt långt kvar till mål.

Ungefär halvvägs i loppet passerar man Äskhults by och där var det rena fältsjukhuset med löpare insvepta i värmande filtar väntandes på skjuts tillbaka till Sätila. Vi gjorde ett kort stopp där och fortsatte mot Fjärås bräcka. Nu kommer vi in i en ny och bättre bubbla och vi springer mellan varannan snökäpp eller ”fram till det sneda trädet” osv. Stämningen som har varit lågt ett tag stärks nu och vi känner att vi har god progression mot Fjärås. Jerrys knä spökar allt mer och han börjar flagga för att han eventuellt bryter i Fjärås.

Vid Fjärås bräcka möter Ulrika upp som har lovat för att agera stöd för mig de sista 25km in i mål. Jerry bestämmer sig för att bryta.

Ulrika och jag fortsätter nu färden mot målet. Vi har nu god marginal till maxtiden och behöver inte bekymra oss så mycket om den. Första 6-7km går väldigt väldigt trögt och jag behöver ta gå-pauser ofta. Vi går betydligt mer än vi springer. Sedan är det som att kroppen sakta vaknar till liv. Allt eftersom vi närmar oss målet så får jag mer kraft och vi springer mer. Ulrikas envisa pepp biter bra och vi passerar många löpare och det känns nu roligt att springa igen. Mellan Fjärås bräcka och mål tar vi hela 9 placeringar.

Till slut går jag i mål på 13:44 och känner mig ett kort ögonblick helt tom, dränerad på all kraft och alla känslor. Sedan känner jag stor glädje. Glädje över att kunna göra detta trots sjukdom, stomi, just avslutad cellgiftsbehandling mm. Jag känner också glädje och tacksamhet över att jag har så fantastiska människor runt mig som jag kan dela detta med.

Att kunna dela upplevelsen är värt enormt mycket och en stor anledning till att ultralöpning är min passion.

Vad händer nu då? Startplatsen till UTMB är bärgad och detta har varit en morot och bra delmål. I det fysiska skick jag är i nu kommer jag inte att starta i UTMB då jag inte skulle ha en chans att fullföra. Målet på tävlingen är att slå min bästa tid. Ett ambitiöst mål måhända men inte omöjligt. Det kommer att krävas en hel del träning…

Det ser jag fram mot.

Delad rädsla och glädje.

För att fira att jag nu är halvvägs genom cellgiftsbehandlingen åkte jag ner till Grächen i Schweiz för att få andas ultrastämning och alpluft och dela tid och upplevelser med mina vänner Erik och Jerry. Vi skulle egentligen ha startat i tävlingen Ultra Tour Monte Rosa alla tre men då Jerry var skadad blev det till slut bara Erik som startade.

När starten för loppet gick kände jag både ett starkt sug efter att få vara med och kämpa och samtidigt en enorm glädje och tacksamhet över att jag kunde vara där och dela stämningen med alla.

Under de två dygn som Erik tävlade gjorde jag och Jerry två dagsutflykter. Det blev rejäla turer med många höjdmetrar och teknisk terräng. Vi upplevde mycket av det man gör under ett ultralopp men med avsaknaden av tidspress.

Vi fick flera långa tuffa uppförsbackar, exponerade passager med rejält sug i magen och magisk träningsverk dagen efter. Jag var absolut inte på jakt efter någon speciell prestation, träningseffekt eller uppskattning från någon. Det är 100% självvald smärta och rädsla och det ger mig en bra motvikt till mina känslor för min sjukdom och alla elaka mediciner. Att få dela alla dessa känslor och upplevelser är inte bonus utan en ren förutsättning. Det skulle bli meningslöst att göra någon av dessa utmaningar själv.

Reflekterar också under resan över att alla kämpar, precis som jag gör men på sin egen front. Att vilja, våga och kunna dela detta är svårt och belönande. Rädslan är som så ofta vår svåraste motståndare.

Min fysiska kropp har fungerat bra. Jag är på inget sätt i ”bra form” och skulle aldrig klarat av att genomföra loppet. Det känns att kroppen är påverkad av behandlingen och min puls skjuter lätt i höjden och återhämtningen är långsam. Men jag kan träna och jag blir glad när jag gör det.

Nu i veckan påbörjar jag behandlingsomgång nr 3. Jag väntar mig att det blir ännu lite jobbigare än förra omgången vilket jag verkligen inte ser fram emot. Det är en blind kamp mot en okänd fiende. Jag känner mig liten och rädd inför utmaningen men jag har fantastisk support från mina vänner och inte minst från min familj. Jag får enormt gehör för mina speciella behov, min bristande ork och svajiga humör. Delad blir smärtan så mycket lättare att bära.

På onsdag börjar nr 3. Lets do this.

Mot nya mål

Jag har haft en period med oflyt nu. Först ingen plats på årets UTMB. Sedan två veckor innan Trans Grand Canaria började jag känna mig krasslig i halsen och svag på löpträning. Mitt högra smalben värkte också en del vilket förmodligen är en lätt benhinneinflamation. Läget förvärrades och det stod snart klart att jag inte skulle kunna delta i tävlingen på ett bra sätt. Resa, boende och tävling brann alltså inne och det var plågsamt att följa tävlingen på distans.  Just när besvikelsen efter TGC lagt sig en smula kommer beskedet att jag inte heller får en startplats på TDG i år.

Det sistnämnda beskedet gjorde dock att jag fullföljde anmälan till Ultra Trail Monte Rosa till vilken jag fått ett förhandsbesked om plats så nu är det årets A-race. Skönt att veta vad jag skall sikta mot.

UTMR är inte TDG men går ändå inte av för hackor. 170km och 11200 höjdmeter på väg runt. Maxtiden är 58 timmar, dvs 12 timmar längre än för UTMB och det ser ut som att banan är mer teknisk.

 

TVS – Ultra Trail Verbier St Bernard / Race report

Jag är just tillbaka efter att ha genomfört ännu ett ultralopp i alperna. Denna Ultra Trail Verbier. Det var en kamp utan dess like att bara ta mig i mål. Under loppet han jag känna mig fantastiskt snabb och stark, dålig och svag, ledsen och illamående, hoppfull och uppgiven. När energin är slut och har varit så i många timmar, då har jag ingen fasad kvar. Jag är avklädd och sann. Jag rör mig framåt så fort jag kan, vilket mot slutet av en lång tävling är mycket långsamt.

Utmattning har flera sidor. Kroppen töms på lättillgänglig energi och allt eftersom energiuttaget fortsätter och intaget minskar minskar också möjligheten till att prestera. Resan mot målet blir ett eget universum som alla tankar och känslor handlar om. I det universumet är tillvaron enkel men inte lätt. Lägre takt betyder mindre smärta just nu men också längre tid till mål och möjligen totalt sett mer smärta. Intensitet och tid är bara två av faktorerna i ekvationen. Om jag lyckas kontrollera mina tankar och känslor genom att påminna mig själv om min intension, själva anledningen till att jag gör detta, så blir resan lättare och utmattningen och smärtan lättare att bära.

Lyckas jag bra med kontrollen så känns det lättare inombords trots extrem fysisk belastning. Detta ger mig valet mellan att växla in denna förbättring i mer välmående eller i mer fart. Min intension med att genomföra ultralopp är inte att hitta bekvämlighet så för mig är det naturligt att lösa in nyvunnen komfort i mer fart vilket gör att jag i princip aldrig har det komfortabelt eller “lätt” när jag tävlar.

Det är också tydligt att man blir mer och mer känslig mot smärta och obehag. Som om man har ett försvar mot obehaget som sakta men säkert bryts ned allt eftersom timmarna går. Det är väldigt svårt att själv känna av om min känsla i stunden är mest verklig fysisk utmattning eller den psykiska “uttröttad av obehag” men det känns som att det går från att vara mest fysiskt i början till det omvända längre fram.

När jag hade två berg kvar att ta mig över började den verkliga utmaningen. Fram till denna punkt hade det varit fysiskt jobbigt och en berg och dalbana med en blandning av trötthet och bra fart. Jag påbörjade stigningen upp på det näst sista berget i mörker och det kändes bra till en början. Jag stannade till och kollade höjdprofilen som var tryckt på nummerlappen och jämförde med höjdmätaren på klockan. Det var en svagt undulerande profil och jag tappade snart kontrollen över hur långt jag kommit. Missmodet började kännas och jag blev snabbt tröttare. Det gick upp, upp, sedan lite ned följt av mer upp och lite ned, allt i pannlampas sken och utan möjlighet att orientera sig i var på berget jag var.

Min pannlampa lyser upp de närmaste 10 metrarna och jag känner mig som ett litet förvirrat damkorn på ett stort berg. Det kändes som en evighet innan jag kom till toppen och jag blev allt tröttare. Till slut tog jag av mig ryggsäcken, släckte pannlampan och la jag mig ned. Jag andades djupt och tittade upp på stjärnhimmeln under 5 minuter tills nästa löpare hade kommit ikapp mig. Jag tog på mig säcken igen och kände att jag hade hunnit bli fruktansvärt kall. Efter knappt 5 minuter blev jag tvungen att stanna igen och sätta mig ned och pusta ut. Så fortsatte det i flera timmar. Jag gissade innan denna ettapp att berget skulle ta 4 timmar att forcera men det tog istället drygt 7 timmar.

Väl nere i energistationen som ligger innan sista berget var jag en spillra. Jag la mig ned på golvet och blundade och mådde väldigt dåligt. Försökte få i mig lite energi och lyckades till slut få ned 2 koppar med buljong vilket jag tror räddade mig. Jag beslutade mig för att försöka sova i 15 minuter för att få till en reset. Det tog nog 4 sekunder att somna.

När jag vaknade kände jag att hade gråten i halsen och väldigt ont i ryggen. Jag lånade en 1,5 liters Cola-flaska och rollade ryggen mot den i 5 minuter. All kraft var borta och jag kunde knappt gå. Jag ville verkligen inte ge upp. Förra sommaren hoppade jag av UTMB vilket är något jag har ångrat bittert sedan dess. Jag har också sagt till många av mina vänner att jag inte har tänkt att ge upp utan fullföra det här loppet. I den andra vågskålen låg nu mitt skick. Jag var ett vrak.

Plötsligt kom beslutet, jag kör sista berget också och blir en finisher. På med utrustningen och börja knata. Det var ganska gott om tid att klara sista berget innan maxtiden och jag hade lite nytt mod. Nu var min fart komiskt låg. Jag blev konstant passerad. Mot slutet av sluttningen blev jag passerad av ett äldre lite överviktigt par med stora ryggsäckar som var ute på tur. Det var 10 små steg i taget men till slut var jag på toppen och kunde vila lite innan löpningen ned till målet. Jag tror aldrig att jag varit så fysiskt och psykiskt pressad under så lång tid. Det tog ett drygt dygn att komma tillbaka rent mentalt. Det kommer att ta lite längre tid med kroppen men jag är inte skadad.

Det var extremt varmt under loppet och drygt 60% av de 500 startande kom aldrig i mål. Ultra Trail Verbier är ett hårt lopp.

Jag har en del frågetecken av lite mer fysisk karaktär efter loppet. Under hela loppet (ca 30 timmar) är jag svag i uppförsbackarna och stark utför. I uppförsbackarna är jag till en början bara mer ansträngd än de övriga deltagarna och från ca 3 timmar och framåt är jag långsammast av alla uppför. Jag tvingas släppa förbi andra löpare kontinuerligt och behöver stanna ofta för att vila.

Utför är det ett helt annat ballgame. Jag passerar löpare hela tiden och blev under hela tävlingen inte omsprungen utför en enda gång. Frågan är så klart: varför är jag så svag uppför? Under mina träningspass är jag jämnstark med mina träningskompisar men det är pass på 1-3 timmar och då tror jag att jag kan kompensera genom att jag har en hög smärttröskel. Vad är det som gör att jag blir så svag längre fram i loppen? Till och med dagen efter tävlingen tål jag knappt någon belastning alls innan pulsen sticker iväg och jag blir andfådd. Någon har pekat mig i riktningen mer HIT (High Intensity Training) för att få upp min VO2 max och kunna ligga på en lägre % av VO2 max under tävling. Förslag mottages tacksamt 😃

Åda Wild Boar race report

Förra helgens tävling i de sörmländska skogarna gick inte riktigt som jag hade hoppats. Med lite realistisk eftertanke har dock min träning inte varit varken konsekvent eller tillräckligt intensiv för att i detta läge kunna prestera.

Åda Wild Boar är en tävling med 3 klasser: 11 km, 22 km(2 varv på 11 km banan) och 52 km som avslutar med ett varv på 11 km banan.

Vi blev bussade ut till starten och skulle springa tillbaka till TC för att sedan avsluta med den skräckinjagande ”bolistbanan” för att få ihop våra 52km. Starten var stämningsfull. Det blåste en kall hård vind från havet och ur högtalarna strömmade hårdrock. Eldar var tända och när alla samlats kring startlinjen: Med en hagelsalva från markägaren var loppet igång. Jag tyckte att tempot var högt från början och försökte hitta lämpligt sällskap att hänga med. Efter en halvmil hade jag parkerat mig tillsammans med två tjejer som verkade hålla lagom tempo för mig. Jag var aningen för ansträngd men det fick gå. Vi sprang och pratade och kilometrarna rullade på. Fantastiskt vad gott sällskap förgyller upplevelsen.

Området är fantastiskt vackert och banan som följer sörmlandsleden är varierad. Riktigt trollska skogspartier löser av bitar med grusväg. Har man krafter att växla tempo här tjänar man massa tid. Det hade inte jag och jag svor en del över detta faktum.

Till och från tappade jag nu kontakten med tjejerna och när det var 2 km till TC där vi skulle gå ut på bolistbanan, förlorade jag dem ur sikte för gott. Vid just detta parti springer man längs en åker och jag trodde aldrig denna åker skulle ta slut. Tempot var lågt med inslag av gång. Mina krafter var slut. Plötsligt vek markeringarna av upp mot landsvägen och man korsar då över själva åkermarken. Lera satte sig fast under skorna som blev som platådojor. Just vad jag behövde….

I TC fanns det godis, saltgurka, banan mm och jag tog lite av detta men skyndade sedan ut på de sista 11 km som jag hade hört skulle vara riktigt jobbiga. Det ryktet stämde bra. Banan är 11 km och ca 5 km av detta är riktigt tekniskt. Krångligt och stenigt, brant och halt. Funkar säkert fint när man är fräsch. Med mer än 40km i benen var jag inte det. Jag kände tydligt att min hållning och form kollapsade och farten minskade ytterligare. Denna bana är inget för veklingar!

Jag försökte klämma ur mina sista krafter men det var helt enkelt inget kvar. Till slut hörde jag ljudet av speakern och kunder springa i mål. Min sambo Emelie hade sprungit 11km och tog emot i målfållan. Härligt. I mål träffade jag också de två tjejerna som jag sprungit med under många km och vi delade gratulationer över att äntligen vara i mål. De kom i mål 6 min innan mig. Starkt sprunget!

Hela loppet sprang jag i shorts och ull t-shirt. Detta var på gränsen till för kallt men gick precis. Mina kära Salomon Fellcross gjorde sin sista insats. Stora hål i båda skor och dubbarna nästan utslitna. De behövde inte ens sköljas av utan det var rätt i soptunnan.

Kraften var inte den bästa i denna tävling. Jag brukar känna mig starkare. Jag är dock glad över att ha ställt upp och jag hade roligt under loppet för jag gillar tävlingar. Tävlingen inspirerade mig till mer träning och mer tävling. Stort tack till arrangörer och funktionärer.

Dagarna efter tävlingen återhämtade jag mig väldigt bra och är redan igång med träning för fullt igen.

IMG_2796

 

Lottningen gav ingen UTMB biljett 2016 :(

Nej det blev nit på lottningen och inget UTMB för mig i år. Jättetrist och jag avundas dem som får springa. Jag har andra lopp planerade men behöver nu ha med i beräkningen att samla UTMB poäng för nästa års lottning. Jag ger mig så klart inte.

Helgens Sandsjöbacka Trail 50 miles ser ut att bli en DNS för min del. Jag är fortfarande lite förkyld och känner att min form inte är var den borde för ett sådant äventyr. Jag har inte beslutat mig till 100% ännu men så ser det ut idag.

Nu skall jag ut och springa av mig frustrationen av att ha missat UTMB platsen…

UTMB – motivationsbrist och DNF

Så var det dags för start. Till tonerna av Vangelis började vi vår färd runt Mont Blanc. Ett av målen med årets UTMB var att få Jerry i mål som finisher då han behövt bryta på sitt förra försök och sedan kämpat till sig kvalificeringspoäng för ett nytt försök. Jag känner ju till banan ganska väl och kände dessutom att jag var stark nog att säkert klara av banan. I första backen är tempot uppskruvat som vanligt. Jag höll ett öga på pulsen och begränsade intensiteten till 160 slag. Utför sedan gick det som en dans för mig. Jerry där emot fick slita ont och väl nere i Saint-Gervais såg jag att han tagit en del stryk av utförslöpningen.

Vi tankade vatten och energi. Jag var hungrig och åt ganska mycket så det blev lite gång till att börja med för att maten skulle stanna. Vid nästa vätska hade Jerry det fortfarande tungt och vi bestämde oss för att hålla ned tempot ytterligare för att han skulle komma på banan igen. Vi tuggade på och betade av kilometer efter kilometer men i ganska lågt tempo. I Les Chapieux var Jerry låg och härifrån var det mest gång upp mot Col de la Seigne. Vid detta laget låg vi långt bak i fältet och vi förstod att det skulle bli en kamp mot repet. Jag kände mig fräsch och när vi kom fram till Courmayeur som är knappt halvvägs syntes det på Jerry att det skulle bli svårt att komma i mål. Reptiden var knappa timmen bort när vi lämnade stationen och vi påbörjade den tunga och enormt varma stigningen upp till Bertone. Det var framför allt värmen som tog oss hårt. Det gick långsamt och kostade energi. Efter ett kort stopp för vatten och kaffe i Bertone påbörjade vi traversen mot Bonatti som kanske är den vackraste delen av banan. Det var över 30 grader varmt och vindstilla. Jag blev allt mer rastlös och sa till Jerry att jag skulle springa på bort till Bonatti och vänta på honom där. När jag kom fram dit och druckit lite vatten får jag ett SMS från honom om att han bestämt sig för att bryta. Jag bestämmer mig för att fortsätta. När jag kommer till Arnuva har jag 50 minuter till repet.

Jag påbörjar den långa och tunga uppförsbacken till Col de Ferret. Det går långsamt och jag tappar säkert 200 placeringar på en knapp timme. Efter högsta punkten bär det utför i nästan 2 mil. Jag kommer snabbt ikapp de placeringar jag tappat och det känns bra. Efter ett snabbt stopp till i La Fouly tar jag mig till Champex Lac där min marginal till repet ökat till nästan 3 timmar.

Jag får nu en enorm motivationsbrist. Om Jerry varit kvar i tävlingen hade det varit värt att kämpa för att få honom i mål som finisher. Nu hade jag minst 15 timmar kvar att kämpa och skulle i så fall komma i mål på en tid som var 8 timmar långsammare än jag fick 2013. Det kändes helt enkelt inte värt det. Visst hade det varit fint att få gå i mål än en gång och att fullfölja något svårt är alltid härligt. Å andra sidan sparade jag nu kroppen från extra belastning och jag och Emelie skulle stanna 4 dagar till för semester och kroppen mår toppen redan nu, något den inte gjort om jag fullföljt.

Det är första gången som jag är med om att motivationen och motivet till att fullfölja tävlingen plötsligt försvinner. Hade jag haft chans att göra en bättre tid än 2013 så hade jag gett järnet för att försöka göra det. Nu kändes allt lite platt. Jag tvivlade inte på att jag kunde ta mig i mål och jag har kommit i mål på UTMB 3 gånger tidigare.

Hela tävlingen har nog blivit en smula blekare efter att The North Face inte längre är huvudsponsor. Inget slår min målgång 2011 och jag kommer förmodligen aldrig att vara med om något liknande på en målgång, det vet jag.

Så kommer jag att springa UTMB nästa år igen? Förmodligen inte. Nu fick jag inga poäng för denna tävling så mina giltiga UTMB-poäng räcker inte på långa vägar för att söka om en startplats för 2016. Det finns många fler lopp att springa men det var troligen inte mitt sista UTMB. Det vore ju fint att kunna resa till Chamonix igen för att putsa tiden från 2013….

Jag har ett par gåtor att lösa när det gäller träning och kost först. Det blir en resa i sig.

UTMB-uppladdning i Chamonix

Imorgon kl 18 går starten för årets UTMB. Jag och Jerry har varit i Chamonix sedan i måndags och sugit in stämningen, filat på utrustningen och löptränat lite lätt på höjd. Det är en ren ynnest att kunna vara här och ladda inför detta monster till lopp. Jag har genomfört UTMB 3 gånger innan och detta gör att jag vet vad som krävs. Jag tror att många av de som står på startlinjen imorgon kommer att bli förvånade över vilken järnvilja det krävs för att fullfölja detta lopp. Själv känner jag mig ödmjuk inför uppgiften och även om vi har ett tidsmål som vi hoppas kunna nå så är det på inget sätt givet att vi kommer i mål. Det är så mycket som kan hända längs vägen. En liten blessyr blir snabbt större och tiden börjar ticka på allt snabbare. Plötsligt står man där med repet i nacken och tvingas kliva av. Detta är också tjusningen med långa lopp som UTMB. Det är ”up´s and down´s” och det är en fantastisk övning av tilliten. ”Also this will pass” kommer att gå som ett mantra genom denna utmaning. Om allt går vår väg så tassar vi med lätta steg in över mållinjen på söndag morgon strax före soluppgång.

Ladonia Memorial 2015

Nu har det gått en vecka sedan jag och Jerry sprang Ladonia Memorial som är ett av Sveriges vackraste och tuffaste endagarslopp. Det är en bergsorientering på Kullaberg. Tävlingens karaktär andas äventyr, ovisshet och en del commando-mission.

Vi hade inga förväntningar på resultat eller tid på detta lopp. Det var en fast punkt inför UTMB i augusti och ett sätt att hålla upp träningen. På sätt och vis också ett rejält långpass och så klart ett kärt återseende av detta enormt fina område. Starten var indelad i 3 startgrupper och vi startade i den sista. Tävlingen inleddes med en prolog med 5 kontroller som kunde tas i valfri ordning. Efter detta var det kartbyte och iväg på nästa sträcka. Efter hisnande färd i Rib-båt, en ganska lång simtur i havet in mot land och ny karta var tonen satt för denna dag. Huvudkartan hade 25 kontroller och banan var 30km på strecket.

På lopp som detta handlar det om att känna efter så att man disponerar de krafter man har rätt, dricker tillräckligt, äter tillräckligt, får i sig lagom mycket salt mm. Ett fel och man tappar timmar. Går man för hårt börjar man så klart även att orientera tokigt och tappar tid på detta.

Vi kom ikapp ett gäng på 6-7 löpare som sedan drog ifrån oss igen. Eftersom vi alla jagar samma kontroller kan man hålla koll på hur långt före eller efter man är. När vi hade tappat 15 minuter på gänget hade vi också snart slut på vätska och beslutade att ta en omväg in i ett bostadsområde för att fråga efter vatten. Vi fick napp i första huset. Kylskåpskallt mineralvatten. Det är trots allt Mölle.

Efter ytterligare en timme och en del bra navigering var vi ikapp gänget igen och väl i mål var vi 10 före dem.

Oerhört kul att springa med någon som jag jobbar bra ihop med. Jag var mestadels lite tröttare än Jerry men hade bra koll på navigationen. Det blev en 14:e plats för oss av de 61 lag som startade. Efter 7:24 på berget var vi ganska tagna.

Nu gäller det att hålla intensiteten uppe. Igår tog vi ett pass i Hobo igen. Med 4 stenhårda vändor som start och 10 totalt blev det ett pass som visar att återhämtningen efter Ladonia är över. Nu kör vi mot UTMB!

BUM 100 miles

Jag hade bestämt mig för att inte starta i BUM 100 miles men ändrade mig i sista stund. Lite grupptryck på det där goda viset blandat med nyfikenhet. 100 miles längs Vildmarksleden och Sjuhäradsleden. Jag har respekt för distansen men misstog mig allt ändå. Starten var i Nordtorp, vid SOK Knallens klubbstuga med riktning mot Skatås. Efter några timmar när det böjar gå riktigt tungt och man tänker på att man fortfarande är på väg åt fel håll, bort från målet, är det lätt att få bryt-tankar.

Jag fick börja kriga ganska tidigt och det berodde så klart på den totala avsaknaden av långpass över 3 timmar. Efter den inledande natten kom regnet och stigen blev allt lerigare. Jag fick blåsor under båda fötterna men bet ihop. Blåsorna sprack och det gjorde ännu ondare. Det var lite misär men jag hade bestämt mig för att komma i mål denna gång. Farten minskade och den   sista etappen mellan Hindås och Borås gick pinsamt långsamt. Den sträckan var indelad i 3 delsträckor om ca 15 km med vätska och energistationer på 2 ställen. Det kändes evighetslångt mellan dessa. Jag hade bra draghjälp av en Dansk löpare som hade ungefär lika lite krut kvar i sitt förråd. Vi tuggade kilometrar i tystnad. Turades om att dra.

På vätska och energistationerna på loppet fick man fantastisk service och stöd. Glada miner och uppmuntran värmer sliten löpare. Aldrig har chokladdoppade skumbjörnar smakat så gott.

Loppets sista kilometrar och jag hade givit upp löpningen och retirerat till gång. Dansken hade lite kvar och joggade in i mål innan mig. Placering känns inte viktigt i ett sådant läge. Längtan att få avsluta loppet är enorm. Efter 26 timmars slit och smärta känns det skönt att sluta helt enkelt. Jag blev väldigt glad över att gå i mål. Det hade varit en tuff kamp och gråten var nära. Härliga funktionärer som pysslade om mig i målfållan och sedan in i Stadsparksbadet för ombyte. Det tog en timme för mig att duscha. Jag mådde verkligen inte bra. Efter att ha fått på vanliga kläder smakade middag och en öl fantastiskt. Jerry kom i mål just när jag ätit färdigt. Han var också ganska tagen. Vi satt och snackade och åt lite mer. Jag nickade till mitt i konversationen och vi bestämde oss för att styra hemåt. Som tur var hade vi skjuts ordnad.

Mina fötter tog mycket stryk. Stora blåsor under främre trampdynan på båda fötterna gjorde att jag hade väldigt ont när jag sprang. Efter hemkomst to Emelie hand om mig och mina fötter och jag har aldrig varit så handikappad efter ett lopp. Det är inte mycket nytta man kan göra hemma när man inte kan stödja på fötterna. Jag besökte läkare som tittade förskräckt under mina fötter. Det blev penicillin och vila. Smärtan i fötterna gjorde också att jag inte kände något från loppet i resten av kroppen. Den totala belastningen gick helt enkelt ned på grund av smärtan i fötterna. Så vad har jag lärt mig denna gång? Att jag gillar att tävla och springa långt men att jag måste se till att ha mer relevant träning i kroppen för att det roliga skall bli som jag tänkt mig. Ingen rocket science direkt.