Igår var det något smått som var stort.
Jag blev pappa igen. Efter 17 timmars hård kamp på förlossningen i Varberg kom han till världen. Härlig känsla och numera fullbordad respekt för vad för slags utmaning barnafödande kan vara. Emelie var urstark med bara lustgas och oss påhejare som stöd. Om det var en tillgång att ha en ärrad ultralöpare som medspelare i förlossningssalen? Jo det tror jag faktiskt.
Väl hemma efter två dygn på sjukhuset förslog Emelie direkt att jag skulle ta en löptur. Detta är en överenskommen strategi oss emellan och helt i linje med ”tag först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”. Att det blir en nettovinst väldigt snabbt är väl ingen överraskning?