Som en påse skridskor

Ja så mår jag just nu. Helkass. Igår fick jag min sista intravenösa behandling med cellgifter och nu skall jag äta tabletter i 14 dagar. Biverkningarna kommer först och främst från den intravenösa behandlingen och effekten är tydlig idag. Händerna och käkarna krampar, fingrarna värker och sticker och jag har magknip.

Just idag känner jag igen känslan från upplevelser jag någon gång haft under långa lopp. Känslan av att jag försöker uppbåda extra krafter, positiva tankar, hitta ljusglimtar men att tröttheten, smärtan och känslan av otillräcklighet har ett övertag. I det ögonblicket förstår jag att känslan jag har kommer att gå över. Also this will pass. Jag förstår det men kan inte känna det – ännu.

Sedan starten av cellgiftsbehandlingen har jag mått sämre för varje omgång. Att det skulle bli så visste jag men jag är ändå överväldigad över hur tungt det är nu.

Fungerar behandlingen då? Det vet man inte. Men om cancerceller mår sämre än mina vanliga/friska celler av behandlingen så känns det som att de borde dö för det känns nästan som att jag håller på att dö själv.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om 5 dagar att jag mår bättre och att biverkningarna har släppt. Jag ser fram mot detta och att inte ha ytterligare omgångar framför mig.

Tränar jag något då? Nja. Mycket sparsamt. Det har varit svårt med motivationen. När man vet att det kommer ännu en ”slägga” och trycker ned mig i skoskaften snart känns det svårt att försöka bygga upp något. Jag är glad att jag hade en relativt bra form när jag påbörjade behandlingen. Förhoppningsvis är jag inom några dagar nere på en all time low och kan påbörja resan tillbaka.

Det ser jag fram emot.