Sånt som händer i huvudet

I onsdags var jag på sjukhuset för att få omgång två med intravenösa cellgifter. Hela veckan innan hade jag passat på att njuta av att inte ta några mediciner och när jag anlände till Varbergs sjukhus var jag mentalt laddad för att den giftiga vätskan nu skulle pumpas in i blodbanan.

Det blev ett snabbt antiklimax när det visade sig att mina blodvärden var så dåliga att de inte vågade behandla mig den dagen. Benmärgen som producerar de via blodkropparna hade blivit rejält hämmad av gifterna och mitt immunförsvar försvagat. Jag känner inte av detta alls. Behandlingen blir alltså skjuten en vecka framåt då man hoppas att blodvärdet har hämtat sig igen. Jag kommer att få benmärgsstimulerande läkemedel under nästa omgång för att detta inte skall hända igen. Snopen fick jag alltså åka hem igen med oförättat ärende.

Jag måste säga att jag generellt mår över förväntan. Det är nästan så att jag blir lite misstänksam. Hade mitt liv varit en Hollywoodfilm skulle det vara ett riktigt dåligt tecken. Utmaningen just nu är att inse motsatsen, att ingenting är något tecken på någonting. Det visar sig vara mycket lättare sagt än tänkt.

Igår skulle jag nämligen ut och springa en sväng. ”Två timmar plus” stod på önskelistan när jag drog iväg. Gott om vätska, energi, musik, solbrillor och keps. Efter bara en knapp kilometer av lugn löpning tittade jag på pulsmätaren och den visade 160 slag per minut. Förvånat slog jag av lite på takten. Efter ytterligare ett par hundra meter visade pulsen 170 slag.

Jag stannade för att dubbelkolla med pulsen på halspulsådern. Räknade till 25 slag på 15 sekunder och då hux flux visade pulsmätaren 100 vilket stämde bra. Snabb återhämtning? Javisst! Började springa igen och pulsen flög upp till 165 på nolltid.

Något är verkligen fel på min kropp nu. Kanske är de det där med de vita blodkropparna, det dåliga blodvärdet, en infektion, något med hjärtmuskeln som har reagerat på cellgifterna. Jag har känt på mig att något som detta skulle hända snart.

Jag började gå hemåt. Pulsen var direkt tillbaka på 80-90. Allt kändes åter normalt. Så fick jag en plötslig idé. Sladden från telefonen till mina hörlurar var lindad runt bröstremmen till  löparsäcken. Kanske den störde pulsmätaren som sitter i ungefär den höjden. Jag snurrade snabbt upp sladden runt telefonen stället, tryckte ned härvan i framfickan på västen och började springa.

Efter en kilometer, när jag var nästan hemma visade pulsen 120 slag. Det måste alltså ha varit någon slags störning från hörlurssladden som slog mot pulsbandet när jag sprang och blev registrerade som ”extraslag”. Jag sprang vidare i flera kilometer utan att pulsmätningen skenade eller att det kändes ansträngt eller konstigt. Jag måste erkänna att jag hann bli ganska rädd.

Det är ingen tvekan för mig om att jag är extra uppmärksam på sådant som kan tyda på att det håller på att gå dåligt för mig. Jag försöker vara så neutral som jag kan men det är en enorm utmaning. Kanske har jag fortfarande cancer eller kanske inte men hypokondriker håller jag nog på att bli i vilket fall.

Idag ville jag få lite revansch på gårdagens spektakel och då blev det favoritrundan. Blött och slirigt längs stigen på ett sätt jag inte varit med om alls i sommar. Det är en känsla jag gillar. Jag stannade till några gånger för att bryta kvistar och bända bort grenar som sticker ut i ”spåret”. Jag kände lugn, lust och glädje. Försökte generellt hålla pulsen under 150 och lyckades hyfsat med det. Ingen gång kände jag mig sjuk, svag eller rädd.

Så nu känns det betydligt bättre än igår.

Detta betyder inte något annat än just det.