Tänk vad det kan göra med rätt sällskap. Man blir inspirerad och sporrad till träning som annars skulle vara monoton och tråkig. Plötsligt blir 19 varv i Hobo hill till en trevlig tillställning. Jerry och jag har ofta ungefär samma ork och även idag var vi lika starka/trötta genom hela passet. På 19:e och sista vändan försökte jag rycka till mig en lucka men Jerry tog snabbt in den och jagade mig upp för sista branten skrikandes ”LÖPNING HELA VÄGEN UPP NU FÖR HELVETE”. Och så blev det. Jag skrek ut smärtan och utmattningen väl på toppen och kunde känna lyckoruset av adrenalin och mjölksyra.
Emelie som bara varit i Hobo en gång tidigare knaprade ihop 14 vändor vilket verkligen är starkt. Hon har verkligen disposition och teknik för detta och jag gissar att hon kommer att gilla att springa Kullamannen i höst.
Med vår start kl 06 kunde vi unisont konstatera att detta var en utmärkt start på dagen.
