För att fira att jag nu är halvvägs genom cellgiftsbehandlingen åkte jag ner till Grächen i Schweiz för att få andas ultrastämning och alpluft och dela tid och upplevelser med mina vänner Erik och Jerry. Vi skulle egentligen ha startat i tävlingen Ultra Tour Monte Rosa alla tre men då Jerry var skadad blev det till slut bara Erik som startade.
När starten för loppet gick kände jag både ett starkt sug efter att få vara med och kämpa och samtidigt en enorm glädje och tacksamhet över att jag kunde vara där och dela stämningen med alla.
Under de två dygn som Erik tävlade gjorde jag och Jerry två dagsutflykter. Det blev rejäla turer med många höjdmetrar och teknisk terräng. Vi upplevde mycket av det man gör under ett ultralopp men med avsaknaden av tidspress.
Vi fick flera långa tuffa uppförsbackar, exponerade passager med rejält sug i magen och magisk träningsverk dagen efter. Jag var absolut inte på jakt efter någon speciell prestation, träningseffekt eller uppskattning från någon. Det är 100% självvald smärta och rädsla och det ger mig en bra motvikt till mina känslor för min sjukdom och alla elaka mediciner. Att få dela alla dessa känslor och upplevelser är inte bonus utan en ren förutsättning. Det skulle bli meningslöst att göra någon av dessa utmaningar själv.
Reflekterar också under resan över att alla kämpar, precis som jag gör men på sin egen front. Att vilja, våga och kunna dela detta är svårt och belönande. Rädslan är som så ofta vår svåraste motståndare.
Min fysiska kropp har fungerat bra. Jag är på inget sätt i ”bra form” och skulle aldrig klarat av att genomföra loppet. Det känns att kroppen är påverkad av behandlingen och min puls skjuter lätt i höjden och återhämtningen är långsam. Men jag kan träna och jag blir glad när jag gör det.
Nu i veckan påbörjar jag behandlingsomgång nr 3. Jag väntar mig att det blir ännu lite jobbigare än förra omgången vilket jag verkligen inte ser fram emot. Det är en blind kamp mot en okänd fiende. Jag känner mig liten och rädd inför utmaningen men jag har fantastisk support från mina vänner och inte minst från min familj. Jag får enormt gehör för mina speciella behov, min bristande ork och svajiga humör. Delad blir smärtan så mycket lättare att bära.
På onsdag börjar nr 3. Lets do this.
Ja, vad skriver man till dig efter att ha fått läsa dina tankar? Vill varken vara hurtfrisk eller tröstande. Men det känns som att du kommer att ta dig igenom detta. En sjuhelvetes resa men du kommer att gå i Mål. Inte bara det, Din glöd sprider sig till andra som behöver det.
Efter omtumlande veckor så kom vi äntligen tillbaka till Lefkas. Lena somnade direkt och jag sitter i soffan, med underbar utsikt över Nidri o filosoferar. Det är väl snart 20 år sedan du var här o paddlade i värmen. Det är dax igen. Detta är en inbjudan till Dig o några vänner. När din kropp o själ behöver rehab så har du en resurs i Grekland. Ta dig bara hit så fixar jag boende, basmat o lite upplevelser. Här finns två kompletta dykutrustningar. Har du PADI cert? Om inte så löser jag en kurs för Dig här på Lefkas.
Under åren så har Du gett så mycket av dig själv till så många, ditt engagemang o din värme. Nu hoppas jag att du får känna värme tillbaka. Vi tänker på Dig på när du kliver in i nästa fas av behandlingen. /Björn m familj.
Heja er! Va härligt det låter att ni kunde vara o träna och njuta i alperna! Stor kram, Teresa