Äntligen någorlunda isfritt i skogen. Idag fick jag till ett 2 timmarspass i Sandsjöbackaterrängen. Det var ett tag sedan. Sist jag sprang var spåret fruset och lättsprunget, så inte idag. Lerigt och blött med vissa partier i ett övergångsstadie mellan tjäle och tinat, så att marken känns lite som bristande skare. Det drev i alla fall upp pulsen. Mina Salomon Fellcross imponerade åter med både grepp och fantastisk komfort. Ingen musik, klocka eller andra störande/avledande tillbehör med på denna tur. Allt har sin charm. Jag var nog ute lite för sent för att få den där riktiga konserten med fågelsång men lite var det. Och så mitt eget flåsande då förstås. Flåset ja, hur går det med flåset? Ganska bra faktiskt. Jag ligger nog i fas för att kunna vara i ok form för Kullamannen den 11 maj. Inte superdunderform men kanske ungefär som jag var på Sandsjöbacka Trail. Det är jag nöjd med. På min nivå är man härligt befriad från spekulationer på att eventuellt vinna.
Jag vill känna att jag har en bra fart i terrängen och att jag ”håller” hela vägen i mål. Kroppen ler stort efter turen idag och jag har passerat stadiet jag har när kroppen är sliten efter varje pass. Det gläder mig och nu skall det tränas och njutas.