Kategori: Träning

Vissa dagar går det lite trögt. Jag känner mig sliten utan att egentligen ha gjort så mycket. Det definitivt är en känsla som kommit efter att jag var sjuk. Så kände jag aldrig innan. Jag kände mig mer som en maskin som bara kunde köra på. Nu har jag perioder där det på riktigt är svårt att komma iväg och träna. Kroppen känns tung och trött. Jag har helt klart ett ökat sömnbehov.

Tidigare har jag klarat mig med extremt lite sömn men nu behöver jag nog 8 timmar för att inte hamna i en dålig spiral nedåt. Kanske var jag lite omänsklig innan och nu lite mer normal? Men jag har hört att man ”inte blir yngre med åren” eller hur det nu var. Nu har jag nyligen passerat 50 och på samma sätt som jag för ett kort tag kände mig enormt gammal när jag blev 30 så kanske jag går i den fällan igen.

Jag känner att min kropp egentligen är väldigt stark men jag behöver sköta kost och vila bättre för att fortsätta kunna göra det jag vill med den.

SÅ nu blir det en skärpning av rutinerna. Jag har en tendens att slösurfa på kvällen och det stjäl så klart sovtimmar. Inget internet efter klockan…skall vi säga 20? Jag har trivts prima med periodisk fasta 18 timmar men har av någon anledning glidit ur den vanan. Så på med den igen. Start – nu.

Igår var det något smått som var stort.

Jag blev pappa igen. Efter 17 timmars hård kamp på förlossningen i Varberg kom han till världen. Härlig känsla och numera fullbordad respekt för vad för slags utmaning barnafödande kan vara. Emelie var urstark med bara lustgas och oss påhejare som stöd. Om det var en tillgång att ha en ärrad ultralöpare som medspelare i förlossningssalen? Jo det tror jag faktiskt.

Väl hemma efter två dygn på sjukhuset förslog Emelie direkt att jag skulle ta en löptur. Detta är en överenskommen strategi oss emellan och helt i linje med ”tag först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”. Att det blir en nettovinst väldigt snabbt är väl ingen överraskning?

Planen idag var att springa det för mig etablerade långpasset på 20km. Samtidigt lockade tanken på att springa lite längre.

Kanske dags att sträcka ut lite till? Jag lät känslan styra och när jag kom till vägskälet där beslutet behöver göras kändes kroppen stark och jag valde plusmeny. Det blir nya sköna höjdmetrar över snorhala klippor.

De senaste dagarna plusgrader har förvandlat stigar till bäckar och hela upplevelsen är infernaliskt blöt. Strax innan rastplatsen vid Torpasjön forcerar jag inhägnaden genom att krypa genom ett hål i grinden.

Just innan jag viker av ned mot den minimala gångtunneln under motorvägen passerar jag 6 danska kombibilar med takboxar. De står snyggt parkerade efter varandra och alla passagerare står och trängs under ett litet tak på rastplatsen. Alla har enormt mycket kläder på sig och flera av dem röker. Jag har god fart och bara en tunn tröja på mig. Funderar kort på om de är lika oförstående när de ser mig som när jag ser dem.

Det är först nu jag noterar att det regnar. Jag springer genom tunneln och ut på andra sidan. Rätt in i nästa porlande bäck.

På slutet av rundan blir det ganska jobbigt. Jag stålsätter mig och försöker hålla god löpteknik ända in i mål. Efteråt känner jag mig överväldigad av upplevelsen. De bäst investerade 3 timmarna på länge.

Plötsligt har kvällen gått. Men jag hade ju tänkt träna. Ett projekt framför datorn drog som så ofta ut på tiden och nu poserar klockans båda visare stolt rätt upp. Jag reser mig från köksstolen. Fötterna protesterar. Jag hör vinden som sliter i träden och ser det horisontella regnet i skenet av den ensamma gatubelysningen. Linkar bort till termometern. +2. Vet inte vad ska skall göra med informationen. Känner att jag tvekar och plötsligt hör jag rösten inom mig. When in doubt – go running.

50 minuter senare njuter jag av det varma vattnet i duschen, känslan i kroppen efter löpningen och av det goda beslutet. Mötet med kudden blir kort och jag somnar inom en minut. Vaknar lite trött men nöjd nästa morgon. Life is good.