Jag får ofta höra att jag har ett ”tjockt pannben” och jag vet att det är menat som en komplimang av mitt ganska hårda psyke. Det är också den mentala kampen när det börjar bli riktigt svårt som håller mig kvar i ultralöpningen.
Jag har länge noterat att jag kan hålla takten med betydligt mer vältränade löpare på långa lopp. Att de som kommer i mål just före och efter mig har minst dubbla träningsmängden, väger 20 kg mindre och är 10-15 år yngre än mig har verkligen roat mig. Med allt mindre träningsmängd, ökande vikt och ålder har jag ändå lyckats delta och komma i mål på många långa lopp.
Att bita sig fast i ett ultralopp och komma i mål trots avsaknad av fysiska förutsättningar har nästan kommit att bli mitt kännetecken. Det är faktiskt inget jag är speciellt stolt över. Det är kanske häpnadsväckande och spektakulärt från ett åskådarperspektiv men från platsen jag står ser det inte lika kul ut. Jag önskar mig en helt annan kamp.
På Sandsjöbacka Trail 100 miles kom jag näst sist av de som kom i mål. Man kan alltid säga att jag ”vann” över de 50% som gjorde DNF och över alla som inte ens ville eller vågade ställa sig på startlinjen. Faktum kvarstår att jag endast var ett par timmar från repet och jag känner mig nästan besviken över att min insats gjorde mig till en ”finisher” med medalj, gratulationer på sociala medier och ITRA-poäng.
För jag körde de sista 6-7 milen på fälgen och det gjorde ont på riktigt.
Ganska tidigt i loppet stukade jag höger vrist. Efter ytterligare någon mil fick jag både skavsår på kroppen och stora blåsor under fötterna. Med 70 km kvar halkade jag på en rot och gled ut i ”nästan spagat” vilket irriterade min ledkapsel i vänster knä. Ledvätska samlades i knävecket och trycket gjorde rejält ont. Nu var min ”löpning” inte så vacker längre. Jag kunde varken springa eller gå utan att halta. Haltningen leder i sin tur till snedbelastning och smärtor på fler ställen.
I stationen vid Sisjön var jag tom på energi och disorienterad. Jag behövde ladda klockan för att kunna hitta de sista 15 kilometrarna och jag trodde i förvirringen att min ladd-klump var urladdad. Köpte en ny av en bekant som råkade vara där (Tack Niclas!) och skyndade iväg rejält nedkyld. Ramlade hårt på den lilla bron över bäcken, slog mig och höll på att ramla i. Försökte samla mig, tittade på klockans kartbild men förstod inte vart jag skulle. Inte ens när en annan löpare passerade mig förstod jag att det kanske var en ledtråd om vart jag skulle….
Det låter kanske som att det är på sin plats att gratulera mig till att jag ändå till slut kom i mål. Jag kämpade ju på så hårt. Mycket slit nära gränsen för det möjliga. Det där som jag är så bra på. Men jag vill verkligen något helt annat.
Det handlar faktiskt inte om en bättre placering eller en snabbare tid. Det handlar om att jag på ett bättre sätt vill matcha min mentala styrka med en starkare kropp som tål den hårda, effektiva slavdrivare som min hjärna är. Min nuvarande fysik gör inte det. Det som jag är bäst på kommer helt enkelt inte till sin rätt när kroppen inte håller ihop tillräckligt bra.
Mina ben har fått rejält med stryk och jag kan fortfarande, 4 dagar efter tävlingen inte gå normalt. Inte bra alls. Jag tar det som en skarp varning.
Nästa stora tävling är Aran by UTMB, 162km och 10 600 höjdmeter. Ja jag är redan anmäld. Starten går redan 3 juli och innan dess är det mycket som behöver komma på plats för att jag skall ha möjlighet till den rätta känslan vid målgång.
Jag kan lätt skriva ihop en lista på minst 50 åtgärder som skulle leda mig i rätt riktning och just nu försöker jag prioritera och organisera dessa och komma fram till en hållbar plan.
Avanti