mitt förhållande till mat och vikt

Vikt och välmående

Jag har länge intresserat mig för motstridiga samband. Ett exempel är sambanden mellan hälsa, välmående, vikt och prestation. Gränserna är suddiga och områdena korsar inte bara in i varandra utan också genom dimensioner som är både fysiska och psykiska.

När det gäller mat har jag genom åren gått igenom många faser och det är en härligt lång och krokig resa. Den medvetna delen av den resan kan man säga började efter ett bokköp på tågstationen i Narvik i slutet av 90 talet. Det var Barry Sears ”The Zone” som kort sagt är en bok om GI som lanserades ett bra tag innan GI ens blev ett begrepp. Jag roades av Barrys träffsäkra och roliga sätt att skriva och provade hans sätt att äta. Ett av mellanmålstipsen var rökt kalkonkött lindat runt en Snickers. Ett perfekt sätt att enkelt hamna i ”The Zone” enligt Barry. Nu i efterhand kan jag skratta åt detta men boken lärde mig att tänka mera fritt och jag fick en väldig experimentlust när det gäller mat. Jag minns en lunchpaus där jag åt 2 chilifrukter och en stor bit lax. Svetten sprutade i flera timmar efteråt. Det spelar tydligen roll vad man äter.

Som många andra har jag tidvis haft ett ganska komplicerat förhållande till mat, vikt och utseende. När jag efter grundskolan åkte till USA som utbytesstudent assimilerade jag mig snabbt till det lokala språket, kulturen och inte minst maten. Jag kom snabbt upp i en vikt en bra bit över 100kg innan jag hjälpligt lyckades bromsa trenden innan hemfärd.

Väl hemma i Sverige blev mitt nya intresse GoCart och där verkligen lönar sig att väga så lite som möjligt. Jag hittade själv på ”1:1 dieten” och vattenfastade varannan dag under långa perioder. Min vikt kom ned till 68kg som lägst och jag minns att min mormor var den enda i min omgivning som reagerade och tyckte att jag skulle sluta med fastandet.  Det var inga problem alls att göra viktresan på nästan 40kg utan att någonsin komma till en vikt som var klädsam eller hälsosam.

Fast forward ganska många år till ganska nära nutid och mitt intresse för hälsa och träning har aldrig varit större. Jag har aldrig kunnat så här mycket om hur kroppen fungerar samtidigt som jag förstår hur mycket det är jag inte förstår. Man kanske förstår energisystemens alla delprocesser i detalj, innehållet i maten ned till molekylnivå och kroppens respons på olika stimuli. Men ingen människa passar in i klassrummets och bokens stela mall. Själv är man inte ens n=1, a ”single case study” utan vi lever dessutom en dag i taget och varje dag presenterar sig i form av en ny oändlig uppsättning omständigheter som vi till största delen inte har någon makt över. Visst hade livet varit oändligt tråkigt om det inte hade varit så här? För mig är detta både en tröst och ett gissel.

Så hur är mitt förhållande till mat nu? Sedan ett par år radikalt förbättrat men fortfarande inte helt okomplicerat. Jag äter på ett sätt nu som gör att jag mår bättre än någonsin tidigare. Det är i princip bara mat som jag/vi från grunden lagar själva hemma. Nästan inget vete och socker. Men jag slinter/slarvar ibland och då äter jag mat och mängd som tidigare och då mår jag riktigt dåligt efteråt. Min tolerans har minskat. Jag tror inte att jag tar skada rent fysiskt och jag tycker inte att det är viktigt att alltid göra rätt men när jag får ont i magen och resten av kroppen känner jag mig besviken på mig själv. Det känns att jag har gjort något som jag visste är dåligt för mig och som dessutom inte ens ger mig någon njutning. Det är som om jag testar en drog som brukade ge mig ett härligt rus men som nu bara ger mig baksmällan.

Annat är det med tex vin. Jag förstår att det knappast är bra för mig men det ger mig en skön känsla och jag mår inte dåligt. Kanske gäller det att välja både sina strider och sina synder?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *