En bra fråga som inte kan besvaras kort. Vad är det som är så förbaskat kul eller intressant med att springa långt eller kanske till och med jättelångt? Vad är det som driver mig och många andra ultralöpare att springa många mil i veckan som träning inför ett långlopp som varken har prispengar eller publik. Som skryt duger bedriften ännu sämre. För gemene man verkar ultralöpning vara betydligt mer vrickat än coolt.
Till och med för mig som inbiten ultraräv(jo åren går och det får jag nog kalla mig nu) är en annan löpares lopp eller träning ofattbart. Jag kan komma med glada tillrop om att det var bra kutat eller att Robert och Sandra verkar njuta av sina långpass nu. Men egentligen är detta ofattbart för mig. Det är bara siffror i en träninglogg eller på en resultattavla. Endast min träning och mina lopp är helt verkliga för mig och då också bara för mig. Ingen annan kan förstå lyckan jag känner när jag forsar fram i höstskogen, känner lätthet eller trötthet i kroppen, känner hur benen värker efter ett långpass eller att de troget bär mig framåt i timtal genom terrängen.
Bara jag känner min smärta och min lycka. När jag skriver om mina löpträningar eller tävlingar varken tror eller hopppas jag att någon annan skall förstå min känsla. Ännu mindre hoppas jag att någon skall tycka något speciellt om mig som person. Jag känner en längtan och jag följer den. Det kliar i mig och jag kliar tillbaka. Det är varken mer eller mindre.
Ultralöpning är knappast en enkel väg till varken lyckorus eller god fysisk form. Det är en resa med okänt mål och oftast till och med utan mål. På ett lopp finns det visserligen en målportal, kanske publik och kanske en medalj men om det vore det verkliga målet så tror jag att väldigt få personer hade sprungit ultralopp. Det är något svårgreppbart som håller ultralöparen kvar. Kvar i loppet och kvar i sporten.
För min del är det kanske mest längtan efter det starka mötet med mig själv som sker där i utmattningen, självövervinnelsen och till monotona ljudet av mina steg och andhämtningar.