UTMB finisher

UTMB finisher

augusti 30, 2011

Jag klarade det! Efter ca 43 timmar längs banan kom jag i mål i årets UTMB och det känns fantastiskt! Vilken resa. Starten blev framflyttad till kl 23:30 på fredagen och det var kallt och regnigt. Över första passet på 2000m var det stark vind och mycket regn. Många löpare hade problem att hålla värmen, så också jag. Efter regnet klarnade det upp och blev kallt. Det blev en lång natt med fantastisk stjärnhimmel som tecknade konturerna av de magnifika berg som om omgav banan. I gryningen sprang vi på hög höjd i nysnö och många löpare hade problem med kylan. Efter ca 12 timmar kom jag till Courmayeur där jag bytte kläder, å t och sov i 20 minuter innan jag tacklade andra halvan av banan. Jag var redan innan förberedd på att det är här som tävlingen egentligen börjar. Löpningen till Courmayeur är bara en ”transportsträcka” fram till själva racet. Nu börjar timmarna ticka på och takten gå ned. Sömnbristen börjar göra sig påmind och andra natten närmar sig som ett skrämmande monster. När pannlamporna slogs på för andra gången och vi åter började bestigningen av en 2500m topp låg löpare utmattade längs stigen i försök att vila/sova. Jag var glad att jag gjort ett power-nap redan och jag kunde hålla tröttheten stången. Fort gick det inte men vår lilla grupp tog ständigt placeringar. Vi hade förlorat en massa placeringar under vilan men nu tog vi igen detta. Andra natten blev en fruktansvärd utmaning för psyket. Hallucinationer , vätskebrist, energibrist, kyla, enorm värk i fötterna av alla utförslöp. Vi var en liten grupp på 3-5 personer som höll ihop stora delar av loppet men när vi hade 9 timmar kvar till mål löstes vi upp och vi körde alla solo in i mål. Det är en ganska speciell tävling när man lägger in spurten då det är 6,5 timmar kvar. Allt eftersom jag närmade mig mål kunde jag pressa ut lite mer ur kroppen och sista milen gick i bra tempo. Målgången var magisk. Löpning genom Chamonix gator med publik som ropar ”Johan – Ale ale ale…”, hög musik och stort jubel. Jerry och Jörgen sprang med sista biten in mot mål och det var ett härligt mottagande. Alla som går i mål är vinnare i denna tävling och det känslan får man utan tvekan. Det var så stort att passera mållinjen att jag inte kunde hålla tårarna borta. Jag satt på kyrktrappan och spanade ut över havet av människor som haltade fram över målområdet. Toppen på Mt Blanc lyste skarpt i kulissen och kroppen darrade av utmattning.

Racet var mycket tuffare än vad jag hade förväntat mig. I jämförelse med det jag gjort tidigare var det samma sorts fysiska utmaning men den mentala utmaningen är i en helt annan klass. Av 2300 startande kom endast 1130 i mål. Min placering blev 767 och det är jag nöjd med. Det är inga veklingar direkt som startar i ett sådant här race. Alla tror att de kommer att fullföra, alla är förberedda, har rätt utrustning, väl genomtänkt uppladdning, har kvalificerat sig genom att springa flera andra hårda tävlingar mm.

Bra race report på engelska: iRunFar


3 Comments


  1. Imponerande.

  2. Imponerande! (men det måste väl vare en skruva lös någon plats…)

  3. Mycket imponerande! och mycket galet ;)

Leave a Reply