Post UTMB low

Nu har det gått precis två veckor sedan starten på UTMB och sedan jag kom hem där ifrån har jag bara sprungit två gånger. Har inte känt mig på humör för löpträning alls. Förra lördagen sprang jag med frun på Risveden terräng som peppare/pacer vilket var lagom ansträngning just då och jag blev ganska trött trots ett relativt lågt tempo.

Idag tog jag min favoritrunda på sandsjöbackaleden. Vilken grym upplevelse. Det är 20 september och det borde vara höstrusk men jag sprang och svettades ymnigt i korta tights och bar överkropp. Tempot var bra och känslan lika så. Tiden räckte inte till dusch innan hämtning på förskolan men personalen börjar bli van vid att jag klampar in där lerig och med lätt krampande vader.

När jag springer själv blir det lätt att jag kör på i ett för mig högt tempo som ligger nära det jag klarar. Vad är vitsen med snacktempo när man ändå inte har någon att snacka med. Mjölksyran blir då min ende följeslagare och vi har ett spel jag tycker om. Jag börjar känna min kropp bra nu och jag har lärt mig vad jag kan göra och vad som är övertramp. Mest spännande så klart är det ju att hela tiden ligga på gränsen, att se handsken som skall knocka mig men sedan klara mig undan ändå. Kanske skulle min träning vara mer effektiv om jag tog det lugnare men det är ju detta jag gillar och vill göra. Jag har samma ambition fysiskt när jag tränar och tävlar. Försöker göra mitt bästa. För huvudet där emot är tävling en fest och träningen ett lugnt rum där inget annat än just träningen får plats.

Jag har funderat mycket sedan UTMB på hur muskelutmattning och flås hänger ihop. Det känns som om jag saknar någon pusselbit för att förstå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.