Point of view

Igår kväll blåste det 17 m/s och regnet vräkte ned. När jag tittade ut i mörkret från köksfönstret smattrade regnet på rutan och jag noterade temperaturen. Två plusgrader. Jag öppnade dörren för att ”känna lite”. Nu fanns det i alla fall gott om argument i vågskålen som är märkt ”inte springa”.

Då kör jag mitt favorittrick för att trotsa oddsen. Jag drar upp min t-shirt och tar snabbt på mig pulsbältet. Sedan länge har jag lovat mig själv att om jag tar på pulsbältet så blir det löpträning. Eftersom det inte är så värst bekvämt att sova med så finns det bara en bra lösning.

Ull-långkalsonger, goretex-byxor, tröja, jacka, pannlampa, lurar i öronen, huvan upp, igång med Garmin och så ut.

Galet kallt regn piskar mot ansiktet och glasögonen immar igen. Efter ett par minuter kan jag inte hålla mig utan skrattar rätt ut i mörkret. Det är inte synd om mig. Redan efter ett par minuter är jag varm och go. Löpningen känns rolig och kroppen stark. Jag springer förbi hus där gigantiska tv-apparater lyser upp väggarna. Kontrasten är effektfull och lite komisk. Jag flyger fram längs den smala stigen. Över rötter och stenar, genom en liten tallskog och ut på en grusväg. Plötsligt känner jag att det är halt. Marken är underkyld och det kalla regnet fryser när det träffar vägen. Jag springer långt ut i vägkanten för att få grepp. Regnet tilltar men nu är jag varm som ett kärnkraftverk.

I min eufori har jag nu låtit pulsen skena iväg och på vägen tillbaka ser jag nu till att åter hamna i zonen. När jag kommer hem har det gått 43 minuter. Ett par minuter längre än vanligt men jag känner mig helnöjd och har ett lätt lyckorus.

Efter en snabb dusch sätter jag mig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret igen. Det har gått 60 minuter. Det ser kallt och ogästvänligt ut på utsidan. Men jag vet bättre.

 

En reaktion på “Point of view”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.