bild från den årliga kul-träffen

Den årliga Kul-träffen

I helgen var jag i metropolen Eggby på den årliga KUL-träffen. KUL står i detta sammanhang för Kommittén för UltraLöpning och är en del av Riksidrottsförbundet. Jag har varit med på en träff förut och då i Huskvarna. Träffen är ambulerande och det gör att man får chans att se nya områden varje gång. Vi sprang ”Billingen runt” på lördagen och ”Världens vackraste landsväg” på söndagen. Verkligen smällvackert trots en lite dyster årstid.

På lördag morgon pep jag, Sandra och Jonas iväg 10 minuter innan ordinarie starttid kl 08 då det kändes onödigt att stå och frysa och invänta resten. Vi letade oss fram längs leden som sträcker sig runt Billingen. En hel del osäkerhet om vägen, tittandes på kartan osv drog ned tempot vilket jag behövde. Både Sandra och Jonas är starkare löpare än mig men det passar mig utmärkt att vara i ett sådant sällskap.

På söndagens morgonrunda på 25km var tempot lite mer uppskruvat och jag försökte hålla mig framme med de som sprang först även om min förmåga till konversation var begränsad…

Jag växer med uppgiften och nästan alltid när jag väljer ett mer utmanande sällskap så känns det efteråt som ett riktigt bra val. På KUL-träffen får verkligen alla plats och huvudfokus är inte på prestation utan på samvaro och trivsel. Vill man prestera och mäta sig med andra så är detta ett dåligt tillfälle. Rundorna är konstruerade så att man kan välja kort, långt eller längre.

Visst jämförs det lite på kvällen hur långt man sprang under dagen men känslan att alla har gjort vad de ville är det förhärskande. Jag gillar detta skarpt. Man är lika ”rätt” om man springer 60km, 6km, eller inte alls. Alla har sin egen agenda. Någon är i sin livs form, någon håller på att återhämta sig efter en skada, flera springer längre än de någonsin gjort förut och någon känner fortfarande av en löpning genom hela Iran…

Nyheterna om dåden i Paris sätter mina aktiviteter och fokus i perspektiv. Tankarna kommer oundvikligen. Vad håller jag på med? Är min aktivitet ett uttryck för egoism – hedonism? Är jag världsfrånvänd?

Utan en viss introvert ådra tror jag inte att man kan ha löpning som hobby. Jag känner under helgen tydligt att det finns människor omkring mig som har tunga tankar i livet. Men jag tycker att det är fint. Känslorna får både vara där och synas. Att få dela ett par dagar med nya och gamla vänner, få dela glädje och smärta, försöka förstå och se något också bortom löpningen. Även om helgens träff hade löpning som tema är ändå gemenskap, acceptans och engagemang den starkaste behållningen. Både kroppen och sinnet är berört. Tack alla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.