Glada fötter

Beroende av löpning

Det råder inget tvivel för mig om att jag har ett beroende till löpning. Om jag inte tar mig ut och springer på ett par dagar blir jag grinig och odräglig, för min omgivning och för mig själv. Tyvärr har jag inte någon tydlig drift som gör att jag kommer på vad det är jag behöver utan jag kan gå och sura ett bra tag innan jag kommer på vad det är jag måste göra för vända den sura minen och börja må bra – springa. Idag hade jag ett par timmar innan jag skulle iväg och jobba och när jag väl fått på mig ETT löpspecifikt plagg finns det ingen återvändo. Jag tar aldrig av mig torra träningskläder, den regeln håller jag stenhårt på och det hjälper en del. Lite som att hoppa från en trampolin. Har man hoppat så har man och det går inte att vända. Man kan ångra sig men blöt blir man.

På dagens runda hade jag ett par tekniska stopp där jag letade efter en låtlista, ett telefonsamtal och en kisspaus. Sedan fick det vara slutfipplat. Låtlistan levererade och tempot ökade. Lite fartlek hade jag tänkt mig men jag är bättre på att mala på. Benen känns lätta och löpvilliga och kilometrarna flyger fram. Sista biten hem är attraktionslös och oteknisk och då är det en utmaning att inte hamna i ett zombietempo. Just växlingen mellan skog och väg tycker jag är svår och intressant. Gillar att hata växlingen.

Väl hemma vränger jag av mig de dyblöta kläderna och slänger dem i en hög framför tvättmaskinen. PLAFF. Sådär nu har jag 20 minuter för dusch och lunch. Det hinner jag lätt. Endorfinruset räcker ända fram till kvällen och jag undrar när jag skall kunna dra iväg på nästa pass…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *