Jag hade bestämt mig för att inte starta i BUM 100 miles men ändrade mig i sista stund. Lite grupptryck på det där goda viset blandat med nyfikenhet. 100 miles längs Vildmarksleden och Sjuhäradsleden. Jag har respekt för distansen men misstog mig allt ändå. Starten var i Nordtorp, vid SOK Knallens klubbstuga med riktning mot Skatås. Efter några timmar när det böjar gå riktigt tungt och man tänker på att man fortfarande är på väg åt fel håll, bort från målet, är det lätt att få bryt-tankar.
Jag fick börja kriga ganska tidigt och det berodde så klart på den totala avsaknaden av långpass över 3 timmar. Efter den inledande natten kom regnet och stigen blev allt lerigare. Jag fick blåsor under båda fötterna men bet ihop. Blåsorna sprack och det gjorde ännu ondare. Det var lite misär men jag hade bestämt mig för att komma i mål denna gång. Farten minskade och den sista etappen mellan Hindås och Borås gick pinsamt långsamt. Den sträckan var indelad i 3 delsträckor om ca 15 km med vätska och energistationer på 2 ställen. Det kändes evighetslångt mellan dessa. Jag hade bra draghjälp av en Dansk löpare som hade ungefär lika lite krut kvar i sitt förråd. Vi tuggade kilometrar i tystnad. Turades om att dra.
På vätska och energistationerna på loppet fick man fantastisk service och stöd. Glada miner och uppmuntran värmer sliten löpare. Aldrig har chokladdoppade skumbjörnar smakat så gott.
Loppets sista kilometrar och jag hade givit upp löpningen och retirerat till gång. Dansken hade lite kvar och joggade in i mål innan mig. Placering känns inte viktigt i ett sådant läge. Längtan att få avsluta loppet är enorm. Efter 26 timmars slit och smärta känns det skönt att sluta helt enkelt. Jag blev väldigt glad över att gå i mål. Det hade varit en tuff kamp och gråten var nära. Härliga funktionärer som pysslade om mig i målfållan och sedan in i Stadsparksbadet för ombyte. Det tog en timme för mig att duscha. Jag mådde verkligen inte bra. Efter att ha fått på vanliga kläder smakade middag och en öl fantastiskt. Jerry kom i mål just när jag ätit färdigt. Han var också ganska tagen. Vi satt och snackade och åt lite mer. Jag nickade till mitt i konversationen och vi bestämde oss för att styra hemåt. Som tur var hade vi skjuts ordnad.
Mina fötter tog mycket stryk. Stora blåsor under främre trampdynan på båda fötterna gjorde att jag hade väldigt ont när jag sprang. Efter hemkomst to Emelie hand om mig och mina fötter och jag har aldrig varit så handikappad efter ett lopp. Det är inte mycket nytta man kan göra hemma när man inte kan stödja på fötterna. Jag besökte läkare som tittade förskräckt under mina fötter. Det blev penicillin och vila. Smärtan i fötterna gjorde också att jag inte kände något från loppet i resten av kroppen. Den totala belastningen gick helt enkelt ned på grund av smärtan i fötterna. Så vad har jag lärt mig denna gång? Att jag gillar att tävla och springa långt men att jag måste se till att ha mer relevant träning i kroppen för att det roliga skall bli som jag tänkt mig. Ingen rocket science direkt.
Kul att ta del av din upplevelse av loppet. Stort grattis till en grym prestation. Ett tufft lopp helt klar. Känner igen mig i mycket du skriver men speciellt längta efter att få avsluta loppet å så blåsor på trampdynor! Vid ett tillfället i loppet tog jag av skon för att skrapa bort lera från strumpan å ur skon. Jag skrapade i skon i stoppade ner foten tre gånger innan jag insåg att leran satt på foten å började skrapa där i stället, för att då upptäcka att det inte var lera utan blåsor över hela trampdynan! Fortsatte de sista 3milen vilket jag otroligt nöjd med. Blåsorna försvinner men brons Knallen består.