The coming of age

Vissa dagar går det lite trögt. Jag känner mig sliten utan att egentligen ha gjort så mycket. Det definitivt är en känsla som kommit efter att jag var sjuk. Så kände jag aldrig innan. Jag kände mig mer som en maskin som bara kunde köra på. Nu har jag perioder där det på riktigt är svårt att komma iväg och träna. Kroppen känns tung och trött. Jag har helt klart ett ökat sömnbehov.

Tidigare har jag klarat mig med extremt lite sömn men nu behöver jag nog 8 timmar för att inte hamna i en dålig spiral nedåt. Kanske var jag lite omänsklig innan och nu lite mer normal? Men jag har hört att man ”inte blir yngre med åren” eller hur det nu var. Nu har jag nyligen passerat 50 och på samma sätt som jag för ett kort tag kände mig enormt gammal när jag blev 30 så kanske jag går i den fällan igen.

Jag känner att min kropp egentligen är väldigt stark men jag behöver sköta kost och vila bättre för att fortsätta kunna göra det jag vill med den.

SÅ nu blir det en skärpning av rutinerna. Jag har en tendens att slösurfa på kvällen och det stjäl så klart sovtimmar. Inget internet efter klockan…skall vi säga 20? Jag har trivts prima med periodisk fasta 18 timmar men har av någon anledning glidit ur den vanan. Så på med den igen. Start – nu.

Stort och smått

Igår var det något smått som var stort.

Jag blev pappa igen. Efter 17 timmars hård kamp på förlossningen i Varberg kom han till världen. Härlig känsla och numera fullbordad respekt för vad för slags utmaning barnafödande kan vara. Emelie var urstark med bara lustgas och oss påhejare som stöd. Om det var en tillgång att ha en ärrad ultralöpare som medspelare i förlossningssalen? Jo det tror jag faktiskt.

Väl hemma efter två dygn på sjukhuset förslog Emelie direkt att jag skulle ta en löptur. Detta är en överenskommen strategi oss emellan och helt i linje med ”tag först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra”. Att det blir en nettovinst väldigt snabbt är väl ingen överraskning?

Plusmeny

Planen idag var att springa det för mig etablerade långpasset på 20km. Samtidigt lockade tanken på att springa lite längre.

Kanske dags att sträcka ut lite till? Jag lät känslan styra och när jag kom till vägskälet där beslutet behöver göras kändes kroppen stark och jag valde plusmeny. Det blir nya sköna höjdmetrar över snorhala klippor.

De senaste dagarna plusgrader har förvandlat stigar till bäckar och hela upplevelsen är infernaliskt blöt. Strax innan rastplatsen vid Torpasjön forcerar jag inhägnaden genom att krypa genom ett hål i grinden.

Just innan jag viker av ned mot den minimala gångtunneln under motorvägen passerar jag 6 danska kombibilar med takboxar. De står snyggt parkerade efter varandra och alla passagerare står och trängs under ett litet tak på rastplatsen. Alla har enormt mycket kläder på sig och flera av dem röker. Jag har god fart och bara en tunn tröja på mig. Funderar kort på om de är lika oförstående när de ser mig som när jag ser dem.

Det är först nu jag noterar att det regnar. Jag springer genom tunneln och ut på andra sidan. Rätt in i nästa porlande bäck.

På slutet av rundan blir det ganska jobbigt. Jag stålsätter mig och försöker hålla god löpteknik ända in i mål. Efteråt känner jag mig överväldigad av upplevelsen. De bäst investerade 3 timmarna på länge.

Midnattsvånda

Plötsligt har kvällen gått. Men jag hade ju tänkt träna. Ett projekt framför datorn drog som så ofta ut på tiden och nu poserar klockans båda visare stolt rätt upp. Jag reser mig från köksstolen. Fötterna protesterar. Jag hör vinden som sliter i träden och ser det horisontella regnet i skenet av den ensamma gatubelysningen. Linkar bort till termometern. +2. Vet inte vad ska skall göra med informationen. Känner att jag tvekar och plötsligt hör jag rösten inom mig. When in doubt – go running.

50 minuter senare njuter jag av det varma vattnet i duschen, känslan i kroppen efter löpningen och av det goda beslutet. Mötet med kudden blir kort och jag somnar inom en minut. Vaknar lite trött men nöjd nästa morgon. Life is good.

Mot BUM 88km men först…

Efter ett ganska nedslående men rättvist resultat av min och Jerrys insats på Sandsjöbacka Trail 89km känner vi nu båda att vi har lust att ta revansch på distansen på årets upplaga av BUM 88km i slutet av maj. Under Sandsjöbacka Trail var vi tvungna att gå stora delar av distansen och det förtar verkligen en hel del av det roliga. Det är ju trots allt traillöpning som är kul – inte ”trailgång”.
För att lyckas med detta är det helt nödvändigt att komma i betydligt bättre form, komma ned ett antal kilo i vikt och få ett rejält antal längre distanspass under bältet innan starten den 25 maj.

Just vikten har jag och Jerry liknande utmaningar med. Utan ambition om att hålla en lämplig vikt glider vi både lätt upp över 90 kg. För att ha en bra resa under ett ultralopp behöver jag ligga närmare 80 kg. Jag har gjort resan från 90-95 kg ned till ca 82 kg ett antal gånger innan tävling och nu är det alltså dags igen. Det blir som inledning en omgång av periodisk fasta. Jag vägde in mig under veckan och läste med förskräckelse siffrorna 89 på displayen. Bara att kliva upp på vågen och möta detta faktum var lite av en prestation. Jag har inte vägt mig på många månader och anade så klart att jag sakta men säkert närmat mig 90 kg. Jerry är i en liknande situation och vi behöver nu peppa varandra och vända trenden tillsammans.

Idag blev det en skön 20 km runda i 5 minusgrader. Passade på att vlogga lite. Man kommer att kunna följa resan mot BUM 88km, 82kg och låt säga 11 timmar här och vi kommer att göra det i form av YouTube vlogg med länk till filmsnuttarna här på sidan.

Wish us luck !