Aktivitus trail race 61km

Med en 29:e plats av de 59 som kom i mål var jag med minsta möjliga marginal på ”övre halvan” av resultatlistan.

För att vara helt ärlig så känner jag mig både nöjd med min insats och tycker samtidigt att den är lite patetisk. Jag stod alltså i den sista depån i Skatås och försökte vara effektiv, spara tid och bara fokusera på det som skulle göras. Allt för att få i mig tillräckligt med energi för att jag med tunga ben ändå snabbt skulle kunna komma iväg på den sista sträckan mot Jonsered. Detta blev en sträcka som skulle kräva drygt 2 timmar hårt arbete av mig. När jag lämnade Skatås hade Rolf Thallinger från Schweiz just gått i mål i Jonsered, som segrare.

Efter målgång har alla mer eller mindre problem med kroppen. Det är skavsår, ömma hälsenor, onda knän och allmänt slutskörda ben. Löpare kommer in i mål och möter de som kommit i mål för 30 minuter sedan, en timme sedan eller mer. När man väl är i mål känns tanken på att springa en stund till ganska avlägsen.

När man då tänker på de som fortfarande är ute på banan och krigar väcks stark respekt för dessa löpares insats. Man är alltså imponerad uppåt och nedåt i resultatlistan. Svårt att förstå att någon klarar att springa sådär fort som den som vann och lika svårt att fatta att någon orkar springa sådär länge som de som fortfarande är ute.

Det finns en stark gemenskap efter att ha kämpat sig igenom en lång dag i spåret och det finns absolut en känsla av att alla, oavsett tid i mål, har gjort samma fantastiska prestation.

Detta är en av aspekterna som gör att jag älskar ultralöpning.

Noll godis mot nästa delmål

Efter bara en dryg vecka tror jag att godistrollet som bor i mig håller på att försvagas. Men trollet har gjort utfall när jag minst anat det. Skickat signaler till min arm att sträcka sig ut mot en chokladkaka, en proteinbar eller ett bakverk. Med ett enormt stöd i min och Jerrys pakt om att varje kväll skicka ett sms med facit om hur vi klarat godis-stoppet har utmaningen ändå inte varit övermäktig.

Jag känner verkligen att jag gör något som är bra – fast jag egentligen bara låter jag bli något som är dåligt. Just i detta ligger själva utmaningen. Om min utmaning hade varit att göra 100 armhävningar varje dag kunde jag helt enkelt kört ett antal set innan frukost och resten efter frukost och sedan vara färdig. När det gäller att låta bli något blir man liksom inte klar innan min period övergår i nästa. Man får aldrig riktigt känna att man klarade det.

Time travel

Det finns en väl etablerad metod att ta stöd i när det gäller utmaningar som mitt godis-stopp. Metoden kallas ”Time Travel” och går ut på att man gör en mental tidsresa framåt eller bakåt i tiden, en eller flera dagar, veckor eller månader. Väl i den nya tiden ger man sig själv råd om hur man skall agera (äta chokladbollen eller inte). Det är så mycket lättare att fatta bra beslut som man kan stå för i längden om man gör det med utgångspunkt i en annan tid än just nu. Det är nästan lika enkelt att vara smart då som när man ger en annan person råd…

Prova själv.

Nästa gång du tvekar
-skall jag ut och springa eller inte?
-skall jag äta snabbmat eller vänta tills jag kommer hem?
-skall jag göra disken nu eller imorgon?

Förflytta dig då med tankens kraft till nästa dag och känn efter. Kanske hittar du ett lite mer sant svar där?

I vilket fall som helst är jag helnöjd med ”noll godis”. Detta inte för att jag känner att jag är så himla duktig som inte äter godis, utan för att jag många gånger varje dag gör svåra beslut som jag är stolt över nästa dag.

SMS:et ”noll godis” till Jerry är grädde på moset. Varför säger man så, det låter ju inte ens gott.

Jag har klämt in ett aldrig så litet delmål innan BUM. Aktivitus 61k den 27 april. Igår kväll körde jag ett super sent löppass i Buaredsskogen. Kom hem kvart i ett på natten. Sliten, lerig, kall och lyckig.

Tumskruvar på.

Elefanten i rummet

Planerna om att springa BUM 88km den 25 maj står fast. Jag har kunnat träna på bra men däremot har jag inte lyckats speciellt bra med viktnedgången. Den delen av projektet har verkligen kört fast. Trots att jag släpar på 5-10 kg dövikt känns löpningen rolig. Dock ökar risken för skador dramatiskt om man springen omkring med en 10 kg ryggsäck dag in och dag ut. Det fattar till och med jag. Eftersom vi just fått barn är sömnkontot ganska skralt och min erfarenhet säger att min förmåga att fatta bra ”mat och snacks-beslut” minskar drastiskt med minskad sömn. Min akilleshäl i detta är pinsamt lätt att identifiera. Jag är enormt svag för choklad och godis. Så nu har jag och Jerry en deal där jag SMS:ar meddelandet ”noll godis” till honom varje kväll om jag lyckats hålla mig från godis den dagen. Protein-bars och annat skit är självklart också godis. Det har funkat i ”flera dagar” nu. Gissar att det behöver gå ungefär en månad innan avgiftningen är avklarad och det börjar gå lite mer av sig själv. För att sätta ”lite” extra press på mig skall jag försöka ta över en startplats på Aktivitus Trailrace 61 km. Kniven på strupen är receptet som alltid har finkat på mig. Visst är jag klok, kunnig och logisk men tydligen mest när det gäller andras utmaningar. Så nu skall elefanten ätas. Bit för bit.

Min grotta

Känslan av att man nästan flyger fram i skogen. Som en slags påhittad lek som gör ont i hela kroppen samtidigt som lyckoruset är ett faktum.

Skorna tappar fästet i leran, för en sekund är jag säker på att jag kommer att tryna men får tag i en tunn gren i sista sekunden. Grenen går av och den andra skon tappar också fästet. Jag ser förmodligen ut som Charlie Chaplin men känner mig som en tuff krigare på flykt.

Jag vadar i djupt iskallt vatten tills vaderna krampar. Nu ser man färgen på skorna igen. 20 meter längre fram kommer nästa ofrånkomliga gyttjebad.

När jag andfådd och med hög puls passerar vändkorset ut ur Sandsjöbackareservatet tittar jag upp och möter en välklädd mans blick. Han synar mina bara, leriga ben, mina svettiga kläder och konstiga ryggsäck. Jag hejar. Han är tyst och ser ut som om han sett ett spöke.

Jag är nöjd med min grotta och är ganska säker på att han är nöjd med sin.

Vått och underbart i skogen

Idag fick jag till ett riktigt bra pass med 20 underbara kilometrar rätt in på kontot. Försökte hålla stilen ända in i mål men det blev tungt på slutet. Jag har sprungit denna runda 20minuter snabbare för några år sedan. Det hade varit gott att komma tillbaka till den formen. Men några minuter kan jag nog skylla på filmningen…. ha ha.

Salomon S-Lab Sense Ultra – 1000 miles

Ja nu har jag sprungit drygt 1000 miles i mina S-Lab Sense Ultra som jag köpte i Chamonix i somras. Det har helt enkelt blivit mina go-to skor när jag skall ut och springa. Efter att ha ägt många Salomonskor måste jag poängtera att dessa verkar hålla väldigt bra. Traditionellt har Salomonskor alltid haft en tendens att gå sönder ungefär där stortån slutar, där skon böjer sig som mest.

På mina S-Lab SU har jag visserligen ett hål just där på den ena skon men jag tror att detta kommer av en gren eller något annat som skon fastnat i under löpning då den andra skon inte visar minsta slitage.

Även värt att notera att det nät av gummiliknande plast som finns på ovansidan skon hindrat hålet jag har att sprida sig.

Skosnören av Salomontyp har fungerat ypperligt. Jag har reservsnören men har inte behövt byta ännu. Jag räknar med att kunna springa ungefär lika långt till i dessa skor.

Visst är de lite dyra men får jag ihop närmare 350 mil i dem skall jag inte klaga. Komforten är också fantastisk och skon ”dör” inte när den slits utan fortsätter att kännas ”ny och fräsch” på foten.

Sulans grepp är betydligt bättre än man skulle kunna gissa när man ser den. Självklart funkar den inte lika bra som tex Speed/Speed2 i lera men med tanke på mönsterdjup är de grymma även här. Jag sprang andra halvan av Sandsjöbacka Trail med dessa skor och lättnaden av att bli av med mina dubbskor och få glida in i dessa sköningar var fantastisk. Trots att vi hade en del is även på sista halvan var greppet inte något stort problem.

Jag torkar mina skor med en elektrisk skotork typ ”block” som stoppas in i skon, inte varmluft. Ibland tvättar/borstar jag av skorna innan och ibland efter torkningen.

Söndagstrail

Idag lyckades jag och Jerry få till en trevlig runda i mina hemtrakter.

Det blev rundan som jag kallar ”plusmeny” och den är 27km. Delvis mycket blött i skogen men vädret och sällskapet var prima. Jerry var lite skadeskjuten på slutet men han krigade sig igenom de sista kilometrarna med bravur. Kan man tävla utan att ha tränat, vilket Jerry alltid kan, så kan man springa långpass utan att ha tränat – tänkte jag. Helt oberörd var så klart inte jag heller.

Det känns absolut som att det finns en grundplåt som skulle kunna bli till en tävlingsform så småningom. Mot BUM 90km alltså.

Ser du filmen direkt på YouTube utnyttjar du filmformatet 24:9 bättre. Enjoy.