W-R-T trail 44km

I söndags ringde klockan 04.45 och det var dags för frukost. Efter att ha tejpat och smort in fötterna med sportstick, kontrollerat utrustningen en sista gång och dragit på mig dunjackan gick jag ut för att vänta på Jerry som jag skulle åka med. Stämningsfullt på spårvagn och tåg på väg till starten i Kungsbacka.  Väl där var det aningen svårt att hitta själva startplatsen. Vi fick nummerlappar och information innan tävlingsledaren helt enkelt släppte iväg oss på detta sköna äventyr.

Första milen gick på asfaltsväg och jag misstrivdes en del i mina ståldubbade icebugskor. Efter stämplingen i Kyrkbyn och starten på sandsjöbackaleden blev det trevligare och solen hade nu börjat lysa på trädtopparna. Jag hade siktat på att komma bland de 10 första och känslan när jag sprang in på leden var att jag var nr 10 eller 11 vilket stämde. Efter en halvtimme kom jag ikapp Erik och en annan löpare vid en mindre felnavigering. Det var mycket is i skogen och nu var mitt skoval klockrent. Jag kunde springa avslappnat och ramlade inte en enda gång under dagen. Vid depån på halva sträckan 22km kände jag mig väldigt fräsh och lämnade den stationen innan Erik. Knep nog 4 placeringar där. Jag hade gott om egen energi med så jag kände inget behov för att dröja kvar. Efter passering av spårhagavägen började det gå lite tyngre och efter ytterligare ett par km sprang jag fel. Jag känner till sandsjöbackaleden ganska väl och det blev mitt fall. Jag följde helt enkelt den sträckning som jag själv brukar springa för att plötsligt inse att det är väldigt lite fotspår och inga snittslar… Antydan till tunnelseende spelade nog också in.

Efter en del kartvridande satte jag kurs mot rätt spår. Nu kände jag mig lite stressad. Det var obanat med bristande skare och när jag väl kom fram till rätt stig var jag ganska trött. Jag blir otroligt lack av att springa fel. Nu hakade jag på Emma Linden ett par km men fick släppa henne till slut. Nu började höftböjaren protestera lite. Gissar att den fick sig en känga under felorienteringen.

Väl framme vid Sisjön var jag ganska tagen och det var 13 km kvar…. Lufsade på i ett allt lägre tempo. När det var ca 5km kvar var mitt vatten slut och båda mina vader krampade regelbundet. Ja sista milen var ingen snygg syn. Kom in på en 12:e plats (4:44:37) med 3 löpare inom 3 minuter framför mig. Emma hade dragit ifrån och kommit in 8 minuter innan mig. Erik Jurander som jag sprang delar av loppet med gjorde ett kanonlopp och kom in på en 4:e plats. Min Ladonia lagkamrat Sebastian som var med när jag sprang OMM i fjol slutade på en fin 3:e plats. Jerry kom in på 19:e plats 38 minuter efter mig.

Grattis alla – ni imponerar och inspirerar !

Detta känns som en bra värdemätare på formen och visst finns det en del att jobba på…

En stor Eloge till Kvarnbyns löparsällskap för ett fantastiskt fint lopp.

Lättare steg

Nog känns varje kilo som jag blir av med när jag springer. Det är en betydligt angenämare känsla nu än för 10kg sedan. Skulle inte drömma om att träna med 10kg ryggsäck nu. Vad är då målet? 83kg! Då skall jag vara stark och startklar, inte utmärglad och energitom. Det är 6 månader kvar till UTMB så om jag sköter mig skall det inte vara några problem. Med gradvis ökad träningsmängd och lite bättre kontroll på kakmonstret i mig så skall det kunna bli en lättare och mindre skadebenägen löpare av mig.

Fotstyrka

Som ett försök att ytterligare förbättra min löpteknik och ”pose” har jag nu skaffat mig ett par löpardojor med väldigt lite ”heel-to-toe-drop”. Detta betyder alltså att det blir svårare att sätta i hälen först i löpsteget. Skon heter Saucony Kinvara och det är meningen att en sko som denna skall locka fram en löpteknik där man landar mer på framfoten i steget och således minskar risken för skador. Vi får se om det fungerar, jag har varit väldigt förskonad från skador hittills. Idag testade jag de nya skorna på löpbandet på Friskis i ca 10 minuter och det kändes toppen. Avslutade med Saras störtjobbiga skivstångspass så nu är kroppen lite mör igen.

Vardagsträning

Jag har lyckligtvis möjligheten att träna på dagtid ibland. Under vintermånaderna kan annars träning endast i pannlampans sken bli aningen deprimerande. Idag blev det en kort men vacker tur i den lokala terrängen. I skogen ligger det snö i drivor och med ett skarskikt som nästan håller att springa på, dvs ända tills man skall trycka ifrån med steget… Nu får alltså höftböjare en riktig omgång. Väl hemma igen blev det lite core-styrka på golvet i vardagsrummet. När det blir tråkigt kan man bara försöka tänka sig 25 timmar in i UTMB så kommer motivationen åter.

Det är knappt man kommer ihåg hur det känns att springa på barmark nu och det skall bli fantastiskt när vintern släpper sitt grepp. Tänk att få susa fram i linne och shorts. Man får nog drömma ett tag till.

UTMB here we come!

Idag fick vi beskedet vi ville ha. Erik, Jerry och jag fick var sin plats i årets UTMB! 14 svenskar var anmälda till årets upplaga varav två hade en säkrad plats redan innan. 8 löpare, inklusive oss, fick nyss beskedet att de har en plats och 4 st får nu istället möjlighet att springa TDS som inte går av för hackor det heller.

Det kommer att krävas massor med träning för att klara denna formidabla utmaning. Jag har en fantastisk familj som ställer upp 100% för mig och utan dem hade detta inte varit möjligt. Nu när lottningen är avklarad är det bara att hugga tag i träningen…

Gruppträning med Herkules

Idag bjöds det på en orienteringsbana som Jonas hade satt ut igår. Han tyckte att han varit lite väl snäll men när vi vaknade till 15cm nysnö idag så var den fadäsen som bortblåst. Jag sprang med en liten grupp som började i makligt tempo men efterhand som vi närmade oss målet blev hetsen mer påtaglig. Sista kilometern hade jag håll och jag kände mig kraftlös. En dryg timme var vi ute och efter det körde några en vända i skidspåret. Jag som inte har några skidor roade mig med backintervaller istället. Efter detta kände jag mig lite utpumpad och bastu, dusch och mat gick inte av för hackor. Ett kort och informellt möte om ett eventuellt blivande IK Herkules fick vi in på programmet innan det var dags att dra hemåt. Jag hade naturligtvis parkerat så att jag inte kom loss och en vänlig själ med 4wd fick dra loss mig…

Intervaller

Man kan träna intervaller i intervaller och nu har jag just börjat en sådan. Efter en skön uppvärmning gav vi oss på Mölndals backar. Redan efter första backintervallen kände jag mig kraftlös. Kanske långpasset igår spelade in men jag tror att min långa frånvaro från tisdagsträningarna är den verkliga anledningen. Vi var ett litet gäng som tampades med is och höjdmetrar. Per serverade oss smällgod mat efter passet och en god dag var till ända. Nu måste jag ta mig själv i kragen och ta intervallträningen på alvar. Bara en vecka kvar nu till dragningen om platserna till UTMB. Tävlingen är för närvarande överbokad med drygt 30% och dessa skall gallras bort med lottning den 18:e januari. Det blir verkligt spännande.

Viktprojekt

Det säger sig själv att 90kg+ inte är helt lämpligt om man har tänkt att ha ultralöpning som hobby. Jag har gjort en del försök att gå ned i vikt och jag får erkänna att det inte är lätt. Våren 2010 var jag nere på 88,5 men sedan gick det uppåt igen. Jag vet precis vad jag behöver göra för att lyckas och det är inte lätt att förklara varför jag inte ”bara gör det då”. Mer träning och bättre matvanor och saken är biff. Mer träning är den enkla biten. Det går liksom av sig själv och är kul. Att få kontroll på matintaget är däremot en stor utmaning. Jag är svar för godis och kakor. Ibland blir det okontrollerat frossande och jag kan sätta i mig ett kakpaket snabbare än vad de flesta kan säga ”riktig mat”. Detta skall jag få bukt med.

Målet är 84kg och det skall inte vara omöjligt att nå dit till sommaren.

OMM i Dartmoor

Efter att ha sammanstrålat med de andra svenskarna i Southampton körde vi till TC(tävlingscentrum) för registrering. Efter en bra uppladdning näringsmässigt på kvällen somnade jag och Hedin i vår dubbelsäng med bävan för vad morgondagen skulle bjuda. Direkt efter starten kände jag av skav på ena foten och vi fick stanna och tejpa. Kilometrarna tickade på och jag blev fantastiskt trött. Jag kände mig väldigt besviken på min form men ärligt talat hade uppladdningen inte varit bra. Man skall ha mer lika ork för att vara ett bra team. Det kändes som att jag var i min sämsta form på ungefär ett år.

Efter 7 timmar och 44,5km kom vi till nattlägret som lag 27. Vi fick precis upp vårt lilla Rip-air tält innan regnet kom. Det regnarde och blåste kuling hela natten och vi var glada för uppgraderingen från Sup-air som är ett ännu mindre tält. Nästa morgon kändes kroppen seg och jag hade ont i hälsenan. Vi startade sist av alla i klass A och tog under dagens 31,8km 11 placeringar och slutade således på en 16:e plats. Jag var som vanligt betydligt starkare dag 2 och lite mer jämnbördig Hedin.

Så är detta roligt? Det är inte så att man går och småskrattar hela tiden men jag känner mycket glädje i utmaningen, utmattningen och gemenskapen med lagkamrater och alla andra som har samma ”böjelse”.