UTMB finisher

Jag klarade det! Efter ca 43 timmar längs banan kom jag i mål i årets UTMB och det känns fantastiskt! Vilken resa. Starten blev framflyttad till kl 23:30 på fredagen och det var kallt och regnigt. Över första passet på 2000m var det stark vind och mycket regn. Många löpare hade problem att hålla värmen, så också jag. Efter regnet klarnade det upp och blev kallt. Det blev en lång natt med fantastisk stjärnhimmel som tecknade konturerna av de magnifika berg som om omgav banan. I gryningen sprang vi på hög höjd i nysnö och många löpare hade problem med kylan. Efter ca 12 timmar kom jag till Courmayeur där jag bytte kläder, å t och sov i 20 minuter innan jag tacklade andra halvan av banan. Jag var redan innan förberedd på att det är här som tävlingen egentligen börjar. Löpningen till Courmayeur är bara en ”transportsträcka” fram till själva racet. Nu börjar timmarna ticka på och takten gå ned. Sömnbristen börjar göra sig påmind och andra natten närmar sig som ett skrämmande monster. När pannlamporna slogs på för andra gången och vi åter började bestigningen av en 2500m topp låg löpare utmattade längs stigen i försök att vila/sova. Jag var glad att jag gjort ett power-nap redan och jag kunde hålla tröttheten stången. Fort gick det inte men vår lilla grupp tog ständigt placeringar. Vi hade förlorat en massa placeringar under vilan men nu tog vi igen detta. Andra natten blev en fruktansvärd utmaning för psyket. Hallucinationer , vätskebrist, energibrist, kyla, enorm värk i fötterna av alla utförslöp. Vi var en liten grupp på 3-5 personer som höll ihop stora delar av loppet men när vi hade 9 timmar kvar till mål löstes vi upp och vi körde alla solo in i mål. Det är en ganska speciell tävling när man lägger in spurten då det är 6,5 timmar kvar. Allt eftersom jag närmade mig mål kunde jag pressa ut lite mer ur kroppen och sista milen gick i bra tempo. Målgången var magisk. Löpning genom Chamonix gator med publik som ropar ”Johan – Ale ale ale…”, hög musik och stort jubel. Jerry och Jörgen sprang med sista biten in mot mål och det var ett härligt mottagande. Alla som går i mål är vinnare i denna tävling och det känslan får man utan tvekan. Det var så stort att passera mållinjen att jag inte kunde hålla tårarna borta. Jag satt på kyrktrappan och spanade ut över havet av människor som haltade fram över målområdet. Toppen på Mt Blanc lyste skarpt i kulissen och kroppen darrade av utmattning.

Racet var mycket tuffare än vad jag hade förväntat mig. I jämförelse med det jag gjort tidigare var det samma sorts fysiska utmaning men den mentala utmaningen är i en helt annan klass. Av 2300 startande kom endast 1130 i mål. Min placering blev 767 och det är jag nöjd med. Det är inga veklingar direkt som startar i ett sådant här race. Alla tror att de kommer att fullföra, alla är förberedda, har rätt utrustning, väl genomtänkt uppladdning, har kvalificerat sig genom att springa flera andra hårda tävlingar mm.

Bra race report på engelska: iRunFar

Chamonix at last

Flög från Göteborg med 06:55- flyget, via Bryssel till Geneve och därifrån med tåg till Chamionix. Blev helt överväldigad över bergens branthet, storlek och skönhet. Checkade in på hotellet där jag, Erik och Jerry skall bo under veckan. Utsikten från hotelfönstret var bedårande första morgonen.

Jag tänkte ”Ahhh toppen på Mt Blanc” men det var det inte riktigt. Det man ser bakom hotellet i förgrunden är en ”förtopp” till Mt Blanc. Men vackert så man dånar likaväl. Efter inmundigande av frukost i fransk stil packade jag min ryggsäck med all obligatorisk utrustning och tog linbanan upp till Le Brévent. Därifrån sprang jag längs Balkong süd” till nästa liftstation och tillbaka. Enligt skyltningen för vandrare skulle det ta 4 tim tur och retur. Jag lufsade på i makligt tempo och som förväntat tog det ca 1:50. Jag blev förvånansvärt sliten. Andningen hänger liksom inte med riktigt. Hoppas att det hinner lugna sig till på fredag när staren går.

Stigen var i alla fall underbart fin och jag var bara tvungen att göra ett antal fotostopp. Jag fick även en glimt av den sista delen av UTMB-sträckningen.

Om man kommer ända hit så kan man säga att man klarade det. 10 km till mål och här kommer man att vara REDIT SCHLETEN.

Stan kryllar av turister och löpare. Jag träffade Camilla i slutet av min löprunda. Hon har supporter-team med sig från Sverige – härligt. Nu skall det sovas. Imorgon kommer grabbarna. Kanske blir det lite mer baninspektion?

Träning i Wales

Näst sista träningsveckan innan UTMB. Jag är i Wales och paddlar kajak med kunder. Hoppas att jag kan få till ett par bra pass. Det finns ett fint litet ”berg” här – Holyhead Mountain. Lite drygt 220m från parkeringen och 330möh. Utsikten är fantastisk men utsikt till Isle of Man och Irland på dagar med klart väder.

Det har blivit två lätta pass än så länge. Förkylingen sedan Icebug 24 verkar släppa långsamt och jag vill gärna att den släpper helt innan jag ger på mer i backarna.

ICEBUG 24

I min planering inför UTMB hade jag ett antal långpass. Av olika anledningar blev det svårt att genomföra dessa pass och jag förhandlade mig till att baka ihop alla långpass de sista 4 veckorna till ett gigantpass i form av poängorienteringen ICEBUG 24.

Jag tävlade med min klubbkompis Martin Rådbo och den diffusa planen var att ”göra ett bra resultat” här var vi otydliga tycker jag. Vi hade inte riktigt samma agenda då jag inte ville bränna mig helt så här nära UTMB. Tex var jag väldigt noga med att inte få alvarliga skavsår då jag av erfarenhet vet hur länge det kan ta att få ordning på detta.

Vi satte av i ett ganska lågt tempo. Det är ju ett långt race och det finns massor med tid att öka på. Tempot var som planerat fram till ca 9 timmar in i racet. Sedan blev det natt och vi blev trötta i huvudet, började orientera sämre osv. Vi hade en bom som stal nästan 90 minuter och massa humör. Vi hade inte heller bestämt vem av oss som var navigatör. Detta trodde inte jag skulle spela någon roll men det var ett misstag att inte ha detta klarlagt. Jag tror att vi båda är goda nog att vara navigatör men om man är det båda två så slappnar plötsligt båda av och vipps så är man inte säker på var man är. Läxa nr två alltså.

En av kontrollerna var ”nattlägret” där man också fick 5 poäng för att stämpla. Vi kom dit 30 min innan de stängde och hade sedan ganska snål marginal att bara ta oss till mål innan kl 14 då 24 timmar hade passerat. Martin hade väldigt ont i fötterna de sista 3 timmarna och det blev en hel del gång.Vi kom i mål med 12 minuter till godo. 13 plats i ett oerhört tätt mittfält. Vi hade med lite mer tur kunnat knipa en 6:e plats det är jag övertygad om. Det känns som ett ok formbesked i vilket fall. Mattias och Aaron vann i överlägen stil – Grattis.

Mörker

Det blev ett jordfräspass till i lackarebacken. Med start kl 24. Var det bästa tiden för ett träningspass? Nej men den tidigaste tiden jag hade kvar. Pannlampa på, ljusa nätter är redan ett passerat kapitel denna sommar. Hade lust att köra hårt och länge och gjorde inte det för att bevara den lusten. Det blev 500 hala höjdmetrar. Massor med syre i den fuktiga nattluften. Ser verkligen fram mot Icebug 24 och hoppas att jag kan återhämta mig snabbt nog för UTMB. Jag vet att det är lite vågat att göra en ultra knappt 4 veckor innan ett mastodontlopp men jag chansar.

Backpass i Mölndal

Ja det låter som en omöjlighet men backen i lackarebäcksskogen ger 75 goda höjdmetrar som kan adderas ihop till ett hyggligt packpass. Fördelen är helt klart att man inte behöver åka så mycket bil. Visst finns bättre backar med fler höjdmetrar inom en timmes bilfärd men om man istället lägger den tiden på att harva i hemmabacken så är nog effekten väl så god. Och visst blev jag trött av dagens 12 vändor. Inte utmattad på något vis men lagom genomkörd. Jag känner mig fantastiskt stark i kroppen och inte minsta tecken till känningar i knän eller höft.

Det blev 900 höjdmetrar på ca 2 timmar. Riktigt härligt slabbigt halt var det i skogen. Trivdes fint med stavarna idag.

Hur håller man räkningen på antal vändor? Här exempel på en bra mekanisk metod.

Hur går det med träningen?

Ja detta är frågan jag hör allt oftare. Många vet att jag skall springa UTMB och följer min träning och uppladdning. Hur går det då?  Jo jag är nog ganska nöjd. Man vill ju alltid träna mer, men jobb i egen firma, familj med två småbarn etc skapar en mix av träningsiver och lättja/trötthet. Ibland tar det sistnämnda över. Igår var vi på besök hos min syster med familj i Ytterby och jag kutade hem därifrån. Det blir lite drygt 30km och det kändes fint. Jag sprang i mina Kinvara och det känns att mina fötter och vader nu börjar vänja sig vid lite mer framfotsfokus. Dagen efter långpass är jag sliten i vaderna men inte i höft eller knän. Det känns helrätt. Nu hoppas jag kunna öka på träningsmängden fram till veckan innan Icebug, sedan springa den för att sedan gå på med en lugn vecka och två hårdare innan jag flyger ner till Chamonix för vilo  och uppladdningsvecka. Sedan blir det Vangelis, 3,2,1 och så är vi iväg. Erik och Jerry som också skall springa UTMB verkar vara både laddade och vältränade. Kul.

Långpass

Måndag morgon. Klockan ringer kl 05:00. Jag går upp och äter en stadig frukost, gör ett par extra mackor att ha med mig och tar på mig löparkläderna. Bussen går 06:10 och tar mig till Mälndal där jag byter till lokaltåget. Hoppar av i Kungsbacka kl 06:50 och påbörjar direkt löpningen hemmåt. Första milen går på asfaltsväg. Dimslöjor pryder skogen på sina ställen och det är tyst och vackert. Väl framme vid sandsjöbackaleden byter jag skor från mina Kinvara till Icebug. Det är blött i skogen och löpningen är varierande och bitvis mycket teknisk. Jag siktar på att springa samma sträcka som på Sandsjöbacka trail men springer fel och får se en ny sträckning längs sandsjön som är helt fantastisk.

När jag kommer till Sisjön är jag ganska trött, tar en macka och byter tillbaka till Kinvaraskorna. Sista kilometrarna hem går mest på vilja. När jag väl är hemma visar GPS:en på 38,8km och 4:45 och klockan på kvart i 12. En bra start på veckan.

Långpass i Hemavan

Efter en del tankar kring tajming, pengar och familjens väl och ve blev det till slut bestämt. Jag åker till Hemavan och springer IceBug24 tillsammans med Martin Rådbo. Det är en 24 timmars Rogaining där man plockar så många kontroller man hinner under 24 timmar på fjället. En häftig utmaning. Vi springer för Mölndal Outdoor IF. Verkar ju logiskt då både jag och Martin är engagerade i den klubben. Det skall bli kul och spännande att tävla med Martin. Vi är båda ”slow starters” så vi får se om vi lyckas hålla farten uppe redan från start. Detta blir ett mastigt långpass bara 4 veckor innan UTMB så jag hoppas att kroppen hinner återhämta sig. Jag skall se till att INTE få skavsår i klass med dem jag hade efter OMM…då går UTMB åt skogen. Kroppen känns prima nu och jag varierar träningsmängden lite från vecka till vecka. Inga galenmängder direkt men jag vet ju att jag behöver mycket vila/återhämtning. Ett par tre backpass till innan IceBug blir det i alla fall…och ett par långpass, å styrka, å intervaller…ja ja det blir nog bra.

Off the road again

Jag har haft en period med bristande motivation och lägre träningsmängd. Ibland bjuder livet på nya utmaningar som får ett naturligt företräde. Lusten att träna är nu större än på mycket länge och behovet av träningen är också påtagligt. Kroppen känns utvilad och stark men inte trimmad. Det skall vi råda bot på. Då jag varit igenom dessa faser ett antal gånger känner jag mig inte orolig utan ser fram mot resan. Det är en del smärta och slit men belöningen är sockersöt och känns inom räckhåll. Dagens pass blev nästan ett backpass med flera vändor i backar jag hittade på vägen. Efter löpningen körde jag ett skivstångspass med Sara på Friskis. Kroppen skriker ut den bekanta mixen av utmattning och välbehag.