Ursvik Ultra 75km, 2000hm

Så stod jag där igen, på startlinjen med ett 70-tal andra löpare. The few, the proud. Rejäla panlampor, skinn på näsan och pannben av stål gör individerna aningen framtunga. Klockan närmade sig midnatt och starten för årets upplaga av Ursvik Ultra. Det blev en helt annan upplevelse än den jag hade här förra året. Då var det mer snö längs banan och mycket tyngre att springa. Nu var banan hård, hal och ganska snabb. I konkurrens med andra står jag min bättre desto djävligare förhållanden är. Snabbt och lättsprunget är inget för mig. Första två varven gick ok men sedan blev det tungt. 3:e varvet var plågsamt och fjärde nästan en minneslucka. Sedan fick jag sällskap på femte och sista varvet och humör och fart återvände. Halvvägs på sista varvet började vi spekulera kring om vi kunde komma in under 9 timmar vilket vi klarade. Sista timmen i spåret innan gryningen kommer är en riktig psyktest. Bara pannlampans gung och ljudet av ståldubb mot is blandat med ditt eget flås. I flera timmar. Det blir en fantastisk resa i sig själv och helt klart värt ett halvt dygn av min tid.

Jag är mycket nöjd med att ha sprungit loppet. Min kropp känns prima nu efteråt och jag lyckade disponera mig fysiskt och mentalt för att kunna öka sista varvet. Detta känns lovande inför UTMB.

Motivation

[dropcap type=”2″]I[/dropcap]bland behöver man lite extra motivation och inte alltid vet man varifrån man skall få den. UTMB är i och för sig en formidabel utmaning som kräver massor av träning – men jag behöver delmål. I mitt fall funkar en tävling som ”commitment” väldigt bra. Jag behöver ett konkret mål som inte ligger allt för långt bort i tiden. På det sättet funkar jag bra när jag är trängd i ett hörn – måste slåss och inte kan fly. Det kanske låter hårt och brutalt och visst är det. Men så gillar jag när det är lite tufft, annars anmäler man sig inte till Ursvik Ultra 75km, start kl 00:00, löpning i befintligt ”före”, 5 varv på en mycket kuperad 15km slinga. Jag sprang detta lopp 2010 och jag måste säga att det är ganska galet. Men träningsmotivation är jag helt säker på att det ger. Och visst är det ”roligt” på sitt eget sätt.

Både kroppen och pannbenet kommer i vilket fall att få sig en skön genomkörare den 27 mars.

OMM i Dartmoor

Efter att ha sammanstrålat med de andra svenskarna i Southampton körde vi till TC(tävlingscentrum) för registrering. Efter en bra uppladdning näringsmässigt på kvällen somnade jag och Hedin i vår dubbelsäng med bävan för vad morgondagen skulle bjuda. Direkt efter starten kände jag av skav på ena foten och vi fick stanna och tejpa. Kilometrarna tickade på och jag blev fantastiskt trött. Jag kände mig väldigt besviken på min form men ärligt talat hade uppladdningen inte varit bra. Man skall ha mer lika ork för att vara ett bra team. Det kändes som att jag var i min sämsta form på ungefär ett år.

Efter 7 timmar och 44,5km kom vi till nattlägret som lag 27. Vi fick precis upp vårt lilla Rip-air tält innan regnet kom. Det regnarde och blåste kuling hela natten och vi var glada för uppgraderingen från Sup-air som är ett ännu mindre tält. Nästa morgon kändes kroppen seg och jag hade ont i hälsenan. Vi startade sist av alla i klass A och tog under dagens 31,8km 11 placeringar och slutade således på en 16:e plats. Jag var som vanligt betydligt starkare dag 2 och lite mer jämnbördig Hedin.

Så är detta roligt? Det är inte så att man går och småskrattar hela tiden men jag känner mycket glädje i utmaningen, utmattningen och gemenskapen med lagkamrater och alla andra som har samma ”böjelse”.

LAMM i Glen Fyne

Med väl planerade förberedelser kunde jag och Mange ta hem en efterlängtad seger i B-klassen i årets LAMM. Efter första dagen var jag redo att ge upp helt. Jag hade slitit ont hela dagen med en urstark Mange som fullkomligt drog mig upp för de skotska bergssidorna. När vi kommit i mål och det visade sig att vi låg på en andra plats bara 6 minuter efter ledarna så kändes det genast bättre. Morgonen därpå bjöd på jaktstart och gissa om det var spännande. Flera småmissar i orienteringen gjorde att vi inte kände oss säkra på vår position bland de andra lagen. Sista branten ned mot mål var täckt av ormbukeliknande växter och vi formligen forsade ner. När vi stämplade in oss i målfållan sa kontrollanten -”jaså B-klassen redan? Ni är först i mål!” Det kändes verkligen kul. Att jag blödde om handen och att kroppen var helt utpumpad kändes plötsligt oviktigt. Den lokala ölen som serverades i mässtältet smakade fantastiskt och det var härligt att känna lite segersötma.