Sånt som händer i huvudet

I onsdags var jag på sjukhuset för att få omgång två med intravenösa cellgifter. Hela veckan innan hade jag passat på att njuta av att inte ta några mediciner och när jag anlände till Varbergs sjukhus var jag mentalt laddad för att den giftiga vätskan nu skulle pumpas in i blodbanan.

Det blev ett snabbt antiklimax när det visade sig att mina blodvärden var så dåliga att de inte vågade behandla mig den dagen. Benmärgen som producerar de via blodkropparna hade blivit rejält hämmad av gifterna och mitt immunförsvar försvagat. Jag känner inte av detta alls. Behandlingen blir alltså skjuten en vecka framåt då man hoppas att blodvärdet har hämtat sig igen. Jag kommer att få benmärgsstimulerande läkemedel under nästa omgång för att detta inte skall hända igen. Snopen fick jag alltså åka hem igen med oförättat ärende.

Jag måste säga att jag generellt mår över förväntan. Det är nästan så att jag blir lite misstänksam. Hade mitt liv varit en Hollywoodfilm skulle det vara ett riktigt dåligt tecken. Utmaningen just nu är att inse motsatsen, att ingenting är något tecken på någonting. Det visar sig vara mycket lättare sagt än tänkt.

Igår skulle jag nämligen ut och springa en sväng. ”Två timmar plus” stod på önskelistan när jag drog iväg. Gott om vätska, energi, musik, solbrillor och keps. Efter bara en knapp kilometer av lugn löpning tittade jag på pulsmätaren och den visade 160 slag per minut. Förvånat slog jag av lite på takten. Efter ytterligare ett par hundra meter visade pulsen 170 slag.

Jag stannade för att dubbelkolla med pulsen på halspulsådern. Räknade till 25 slag på 15 sekunder och då hux flux visade pulsmätaren 100 vilket stämde bra. Snabb återhämtning? Javisst! Började springa igen och pulsen flög upp till 165 på nolltid.

Något är verkligen fel på min kropp nu. Kanske är de det där med de vita blodkropparna, det dåliga blodvärdet, en infektion, något med hjärtmuskeln som har reagerat på cellgifterna. Jag har känt på mig att något som detta skulle hända snart.

Jag började gå hemåt. Pulsen var direkt tillbaka på 80-90. Allt kändes åter normalt. Så fick jag en plötslig idé. Sladden från telefonen till mina hörlurar var lindad runt bröstremmen till  löparsäcken. Kanske den störde pulsmätaren som sitter i ungefär den höjden. Jag snurrade snabbt upp sladden runt telefonen stället, tryckte ned härvan i framfickan på västen och började springa.

Efter en kilometer, när jag var nästan hemma visade pulsen 120 slag. Det måste alltså ha varit någon slags störning från hörlurssladden som slog mot pulsbandet när jag sprang och blev registrerade som ”extraslag”. Jag sprang vidare i flera kilometer utan att pulsmätningen skenade eller att det kändes ansträngt eller konstigt. Jag måste erkänna att jag hann bli ganska rädd.

Det är ingen tvekan för mig om att jag är extra uppmärksam på sådant som kan tyda på att det håller på att gå dåligt för mig. Jag försöker vara så neutral som jag kan men det är en enorm utmaning. Kanske har jag fortfarande cancer eller kanske inte men hypokondriker håller jag nog på att bli i vilket fall.

Idag ville jag få lite revansch på gårdagens spektakel och då blev det favoritrundan. Blött och slirigt längs stigen på ett sätt jag inte varit med om alls i sommar. Det är en känsla jag gillar. Jag stannade till några gånger för att bryta kvistar och bända bort grenar som sticker ut i ”spåret”. Jag kände lugn, lust och glädje. Försökte generellt hålla pulsen under 150 och lyckades hyfsat med det. Ingen gång kände jag mig sjuk, svag eller rädd.

Så nu känns det betydligt bättre än igår.

Detta betyder inte något annat än just det.

Delmål behövs

För att flytta fokus bort från sjukdom och mediciner känner jag att det behövs något att se fram emot som är mer positivt och intressant än ”dagen då jag slutar äta cellgifter” eller ”bli frisk från min cancer”. Självklart är ”att bli frisk” målet över alla andra just nu men det känns svårt och diffust att sträva direkt dit.

Efter att ha misslyckats med att få en plats på UTMB två år i rad har jag nu en garanterad plats 2018. Min förhoppning är att jag skall tillfriskna och att kroppen skall börja fungera så bra att jag klarar att träna tillräckligt för att kunna genomföra UTMB igen. Detta är ett skyhögt mål för vem som helst och jag vill helst inte spekulera i vilka chanser jag har. För att närma mig detta monstermål på ett trovärdigt sätt behövs det ett antal väl valda delmål.

Det ”enda” som krävs för att jag skall få utnyttja platsen är att jag har mina obligatoriska 15 ITRA-poäng. Jag har i dagsläget 11. Som av en händelse går Sätila trail den 11 november. Om jag fullföljer 80km -klassen på den tävlingen så får jag dessa 4 poäng. 11 november är precis 4 veckor efter min planerade sista dag med cellgifter.

Jag har så klart ingen aning om hur jag kommer att känna mig efter 4:e omgången medicinering när jag nu bara är drygt halvvägs genom omgång 1. Om jag skall ha en chans att komma i mål på Sätila behöver jag kunna fortsätta löpträna under hela behandlingen och öka på distanserna under den medicinfria vecka som finns i varje omgång.

Jag har frågat både min egen läkare och Dr Google och det verkar inte finnas några begränsningar för fysisk aktivitet under behandling av cancer. Snarare finns det indikationer på att regelbunden fysisk träning efter canceroperation ger lika stor fördel som cellgifter mot återfall. Jag gör gärna både och.

Anmälan till Sätila 80km är gjord. Om 4 dagar får jag en vecka utan cellgifter och då skall vi se hur kroppen svarar på lite mer träningsvolym. Min kropp är inte som innan. Efter min korta löprunda igår föreslog min Garmin att jag skall vila 62 timmar innan jag tränar igen. Det kommer jag nog knappast att lyda…

Jag är övertygad om att bra mål, aktiva val och positiv inställning är bra medicin oavsett om man är sjuk eller inte.

Löpträning med stomi – ett första intryck

Hur går det?

De värsta sviterna från själva operationen börjar nu klinga av. Jag har så smått börjat vänja mig vid att ha stomi. I måndags gjordes det en datortomografi som skall avgöra om skarven i tarmen är tät och jag väntar nu på svar om detta. Om svaret är ja är det ett steg mot att jag får göra operationen för att bli av med stomin.

I tisdags var jag och opererade in en venport. Det är en liten titanlåda med en silikonboll i och en slang som läggs ned i en ven mot hjärtat. Boxen med bollen i placeras under huden precis under nyckelbenet. Vitsen är att kunna sticka i bollen istället för i armen. Bra när man skall bli stucken och få dropp MÅNGA gånger. Jag börjar redan bli lite trött på att man sticker och skär i mig.

Venport

Cytostatika

Läkarna har nu ändrat planen angående min cytostatikabehandling och det blir istället en kortare men tuffare kur med ett antal omgångar som består av 2 veckor medicinering och 1 vecka vila. Efter 4 omgångar tror de inte att jag orkar mer och då är behandlingen slut. Det låter mer skrämmande än betryggande. Vid närmare eftertanke tar jag gärna tre månader hårt framför 6 månader ganska hårt som det var sagt innan.

Jag påbörjade första omgången igår. Jag har läst en del om biverkningar och att man troligen får neuropati i någon utsträckning och blir väldigt känslig för kyla i händer, fötter och i munnen. Efter att ha fått den första omgången cytostatika intravenöst under 2 timmar kände jag inget speciellt utan åkte jag glad i hågen för att belöna mig själv med en milkshake på Burger King.

No no no.

När milkshaken kom in i munnen kändes det som om jag hade fått en hel näve nålar i munnen. Det stack och värkte infernaliskt. Jag trodde nog bieffekterna skulle komma smygande under några dagar och inte efter 30 minuter….

Nu sitter det en nedräkningskalender på kylskåpet för de 14 dagar jag skall ta tabletterna hemma. Sedan blir det en veckas vila och sedan börjar det om med intravenöst på Varbergs sjukhus. Det hela är faktiskt ganska skrämmande. Jag känner verkligen att jag har gift i kroppen. Den tuffare kuren gör också att läkarna nu väntar med operationen för att ta bort stomin då de vill att jag skall vara så stark som möjligt under behandlingen. De vill inte att en operation skall försvaga mig under behandlingen. De struntar så klart i min komfort. Nu är det 100% funktion som gäller, komforten får stå tillbaka och jag håller så klart med.

Fallhöjd

Många säger att det är bra i min situation att jag är i så god kondition och att jag lever ett så aktivt liv. Så är det säkert rent fysiskt men mentalt känns fallhöjden värre. Det kommer att krävas mer pannben och tillit än någonsin för att upprätthålla en så god form och goda vanor som möjligt.

Löpträning trots allt

Idag var jag och min fru ute på vår klassiska trailrunda som vi båda gillar mycket. Det är härligt att vi kan fortsätta dela löpningen. Det kan absolut hända att jag blir sämre framöver och då inte kan/vill springa men det är ingen anledning till att inte göra det nu.

Visst, min puls är fortfarande löjligt hög i förhållande till vad jag är van vid i samma tempo, det sticker och domnar lite i fingrarna och jag känner mig allmänt tröttare. Men vi ÄR ute och springer och jag känner samma glädje som jag alltid gjort – minst.

Löpträning med stomi

När jag fick reda på att jag skulle få en avlastande stomi under ett antal månader så undrade jag så klart hur detta skulle påverka mina möjligheter till löpträning. Innan cancern upptäcktes behövde jag stanna för att uträtta behov 2-3 gånger under en 2 timmars löprunda så hur det är nu måste nästan ses i ljuset av att jag vant mig vid detta.

Stomi är alltså en påse som sitter tejpad utanpå magen. Tunntarmen har letts ut genom ett hål i magen och mynnar ut i påsen. Jag vet, det låter helt absurt för de flesta. Hur många ser någonsin sin egen tarm? Jag ser min varje dag när jag byter påse och klisterlappen som är limmad mot huden. Man vänjer sig.

Jag tömmer påsen i toaletten (eller i skogen) och det går med lite övning snabbt och enkelt. Det är till och med lite enklare än att göra 2:an, i alla fall i skogen.

Det jag äter kommer alltså ut i påsen efter ganska kort tid och väldigt oregelbundet både i timing och konsistens. När jag skall ut och springa försöker jag så klart starta med tom påse. Om tarmen är väldigt aktiv kan det fyllas på snabbt och jag kan tvingas stanna och tömma ut det men oftast inte.

På en timme fylls påsen kanske till 1/4. Jag har provat ett par olika hjälpmedel som skall hålla stomipåsen på plats när jag motionerar. Den jag trodde minst på först har funkat bäst hittills. Jag får bra hjälp på sjukhuset och de är uppmuntrande till att jag tränar.

När jag väl springer känner jag faktiskt mindre av stomin än på övrig tid. Då jag springer fylls min tillvaro av andra intryck och känslor som jag lärt mig att älska och det finns mindre plats för känslor av oro och olust. Om inte cytostatikan sätter käppar i hjulen för mig vill jag snart öka på mina rundor upp mot de 2-3 timmar som jag är van vid. Då kommer jag förmodligen att behöva stanna och tömma stomin på varje sånt pass. Det känns inte som en stor belastning. Jag går då bara ut ett tiotal meter i skogen, sätter mig ned på knä, tar fram påsen ,öppnar förslutningen på påsen och häller/klämmer ut innehållet. Det går på 10 sekunder. Jag har med samma kitt med toapapper etc som jag alltid har på längre rundor och använder det.

På dagens löprunda kände jag stomin fylldes på lite under tiden men inte så att jag behövde stanna eller justera bältet. Jag känner faktiskt mer av cellgifterna och att jag är nyopererad vid nyckelbenet. Operationen var ju för bara 2 dagar sedan så det är inte helt konstigt.

Det blir spännande och skrämmande att se vad de nästa 5-6 dagarna levererar i form av biverkningar. Tydligen skall det kulminera då. Efter det vet jag lite mer om vad det hela handlar om. Följande 3 omgångar kommer inte att bli lättare utan snarare svårare men efter omgång 1 har jag i alla fall en baseline.

Ultrasjuk

Under Sätila 120km i höstas tvingades jag ut i skogen på toabesök ett antal gånger. Obekvämt och tidsödande men inte olidligt. Kanske missade jag en placering eller två. Några månader senare skulle jag springa Trans Gran Canaria men fick ställa in då jag inte mådde riktigt bra med bland annat blod i avföringen. Vad är det som händer? Jag brukar inte vara sjuk.

Så plötsligt får frågorna svaret jag inte önskar.

Efter att ha sökt hjälp på vårdcentralen i Fjärås gick allt ganska snabbt. Ett par veckor senare konstaterades det att jag har ändtarmscancer och jag får tid för strålbehandling och operation. Strålbehandlingen i Borås pågick under de 5 dagarna som ledde fram till operationen. Jag opererades på Varbergs sjukhus den 14 juni. En omfattande operation där de opererar bort hela ändtarmen med tillhörande lymfsystem. Tjocktarmen skarvas sedan på där ändtarmen tagits bort och tunntarmen läggs ut i en så kallad oliostomi (påse på magen) för att skarven skall få läka i fred. Vaknar och mår så klart pyton efter 6 timmars operation. Ligger inlagd på sjukhus en vecka efter operation. Lymfsystemet som tagits ut undersöks för att se om cancern börjat sprida sig och i mitt fall hittades tyvärr en metastas. Jag kommer nu att bli behandlad med cytostatika under 6 månader.

Det har nu gått 4 veckor sedan jag opererades. Eftersom det var en så omfattande operation har jag haft ganska mycket obehag och smärtor. Med hjälp av Alvedon och morfin har smärtorna hållits på en nivå som gjort att jag ändå kunnat aktivera mig med promenader, korta kajakturer och här om dagen till och med ett par trevande löpsteg.

Det jobbiga är så klart inte smärtan utan ovissheten. Frågan är om den kommande behandlingen med cytostatika kommer att kunna hindra spridning till andra delar av kroppen. Den cancertumör jag hade är borttagen men man vet att cancerceller hunnit sprida sig ut från tumören då metastasen hittades i lymfan. 

Vitsen med cytostatikabehandlingen är att hindra cancerceller i kroppen från att kunna bilda nya tumörer. Förhoppningen är alltså att fler metastaser ännu inte hunnit bildas och att cytostatikan tar kål på de cancerceller som nu är i omlopp.

Så det är nu jag måste ta fram mina lärdomar från ultralöpningen. Förmågan att kämpa och hålla flaggan högt trots stor osäkerhet om uppgiftens storlek och många faktorer man inte själv råder över. Hur långt det är till målet och osäkerheten om jag kommer att orka dit är gnagande tankar.

Det kommer i vilket fall att bli en kamp större och viktigare än någon annan.

Jag har ett enormt fint stöd från mina nära vänner och min familj och jag känner att jag har enormt mycket att kämpa för. Det är först när man är på väg att förlora det man älskar som man verkligen inser vad man har. Förutom att jag så klart inte vill dö vill jag fortsätta dela upplevelser med underbara människorna i mitt liv och utmana mig fysiskt och psykiskt med ultralöpning och kajakpaddling.

Jag har alltså inga problem med målbilden.

Nu är det ett steg i taget.

 

Mot nya mål

Jag har haft en period med oflyt nu. Först ingen plats på årets UTMB. Sedan två veckor innan Trans Grand Canaria började jag känna mig krasslig i halsen och svag på löpträning. Mitt högra smalben värkte också en del vilket förmodligen är en lätt benhinneinflamation. Läget förvärrades och det stod snart klart att jag inte skulle kunna delta i tävlingen på ett bra sätt. Resa, boende och tävling brann alltså inne och det var plågsamt att följa tävlingen på distans.  Just när besvikelsen efter TGC lagt sig en smula kommer beskedet att jag inte heller får en startplats på TDG i år.

Det sistnämnda beskedet gjorde dock att jag fullföljde anmälan till Ultra Trail Monte Rosa till vilken jag fått ett förhandsbesked om plats så nu är det årets A-race. Skönt att veta vad jag skall sikta mot.

UTMR är inte TDG men går ändå inte av för hackor. 170km och 11200 höjdmeter på väg runt. Maxtiden är 58 timmar, dvs 12 timmar längre än för UTMB och det ser ut som att banan är mer teknisk.

 

4 veckor till TGC

Trans Grand Canaria närmar sig med stormsteg och bara 4 veckor återstår till avresa. Den fysiska formen kommer jag förmodligen att hinna få till samma status som inför Sätila i höstas. Det skall jag vara riktigt nöjd med i så fall.

Idag har jag suttit och tittat på reptider och passertider för täten, plats 100 respektive 200. Jag gillar att ha ambitiösa mål och plats 200 eller bättre är ambitiöst men inom räckhåll om allt går min väg. Så vad är det för vits med att ha som mål att komma på plats 200? Det är lättare att förstå varför man skulle vilja vinna loppet eller komma på pallen men plats 200??? En sak är i alla fall klar, det är inte för att imponera på någon. Placering 200 eller 400 spelar verkligen ingen roll för någon annan än mig själv. För att för mig spelar det roll ändå. Jag vill att min placering skall reflektera min förmåga att ta mig runt banan så fort som möjligt. Jag struntar egentligen i vad de andra håller på med. Vissa löpare är bara med för att det är kul att springa ett lopp och kanske ändå kommer i mål många timmar innan mig. Det rör mig inte i ryggen. Men om jag skulle komma i mål och kunnat göra det betydligt snabbare eller brutit utan att det var nödvändigt då kommer jag att se det som ett misslyckande. Jag tävlar för att prova hur nära mitt mål jag kan komma. Mitt mål är att komma i mål så fort som möjligt. Mitt placeringsmål är valt med omsorg för att vara ett stöd i detta. Kommer jag i mål på placering 199 men egentligen kunde sprungit snabbare så kommer jag ändå att vara missnöjd. Detsamma gäller alla andra placeringar. Om jag inte vinner loppet såklart, vilket förutsätter att ca 200 av de snabbaste löparna bryter benet.

Loppet är om 4 veckor men det finns med mig hela tiden även nu. Jag tränar, sover, äter och fokuserar inför loppet vilket gör att jag mår mycket bättre varje dag än vad jag hade gjort utan detta framför mig.

Det finns ett tillägg till mitt mål att komma i mål så snabbt som möjligt. Jag vill också komma i mål glad. Det är även så jag vill träna. Jag försöker att aldrig träna mer eller hårdare än att jag kan njuta av min trötthet och le av tacksamhet.

Kontinuitet är lätt att säga.

…men som de flesta upptäckt en helt annan sak att träna med kontinuitet utan att ”livet kommer i emellan”. Innan du ens har sagt ordet kontinuitet har en timme framför datorn eller tv:n passerat.

Idag var listan över grejer som vore ”fint om jag fick gjort” lång och utmanande. Inga surdegar utan tvärt om mest riktigt kul grejer, men allt involverade datorn på något sätt. Mitt i en av uppgifterna slänger jag igen locket på datorn, går ut i hallen och tar på mig pulsbandet. Nu finns det ingen återvändo. Löparsäck, vatten och så iväg. Solen skiner och jag känner direkt vilken bra idé detta var. Maklig takt över stock och sten, snirklande singletracks och grusvägar. Gårdagens regn märks i skogen. Alla bäckar porlar och vatten letar sig snabbt in i mina skor.

Knappt 2 timmar senare är jag tillbaka vid datorn men som en bättre version av mig själv tycker jag. Jag hade inte tid att springa men…

Från the Agile manifesto:

while there is value in the items on the right,
we value the items on the left more

Sätila Trail 120km

Just före starten kl 03 hinner jag reflektera över vilket speciellt sällskap jag befinner mig i.  120 kilometer är långt och banan har även drygt 3000 höjdmeter, en kombination som sakta men säkert suger musten ur vilken löpare som helst. Det är 43 hårda killar och tjejer som tassar iväg längs reflexerna i novembernatten. Bara att ställa sig på startlinjen och ge utmaningen en chans är starkt.

Robert räknar ned och starten går. ”Allez, allez, allez”… Vi skall avverka 3 olika banor och passera tävlingscentrum varje gång vi byter bana. Först ett långt 82km var runt sjön Lygnern, sedan ett kortare på 21km för att avsluta med en ”kort” bana på 17 km.

Ut från start springer jag tillsammans med Jerry, Tomas och några till jag känner. Efter ca 5 km känner jag att jag redan måste ut i skogen och uträtta naturbehov. Jag kliver ut 30 m, släcker min pannlampa och ser tåget av löpare passera på stigen. Efter uträttat ärende och åter på stigen är jag helt ensam och ser inga lampor varken framåt eller bakåt. Det känns ensamt och kallt. Jag försöker fortsätta i ”mitt tempo” och efter en stund kommer jag ikapp Jerry som springer sist i en liten klunga. Vi snackar en stund och sedan fortsätter jag framåt. Det känns trist att lämna Jerry men jag har en bra känsla i kroppen och vill ha ett lite högre tempo. Träffar på Tomas som jag slår följe med i ca 2 timmar. Som så ofta på ultralopp är takten tillräckligt låg för att kunna hålla en bra konversation igång. Efter ett tag tappar jag Tomas och slår istället följe med en kille och en tjej som håller ett tempo som jag tycker är på gränsen till för högt. Jag är starkare uppför men svagare på platten. Vi upplever en smått fantastisk gryning på höjerna kring Helsjöns Folkhögskola. Träden och maken är kritvita av frost och sjöarna ligger spegelblanka. Vi känner oss alla extremt tacksamma över att vi har möjligheten att uppleva detta.

Jag har sällskap av Jonas som killen heter, under många timmar. När vi kommer till Fjärås Bräcka möter min sambo och mina döttrar mig vilket värmer oerhört. De säger att vi nu ligger 5:a och 6:a och att Mikael Svalstrand bara ligger 5 minuter före oss. Vi fyller på vatten och fortsätter. Efter bara 3 minuter träffar vi på Mikael som tidigare har ramlat och slagit sig i ansiktet. Han ser missmodig ut och jag hoppas nu att han hakar på oss. Han säger att han gick ut för hårt och att hans energi är slut.

Jag och Jonas påbörjar nu löpningen på Lygnerns nordsida utan Mikael. Jag blir långsamt allt tröttare men Jonas springer på utan pardon och jag tänker att kan han så kan jag. Det fungerar. Lusten att sluta springa och istället börja gå känner jag väl igen men nu ger vi inte vika utan fortsätter. Det blir gång i de brantaste partierna men lugn löpning för övrigt. Sista biten från Ramhulta och in mot varvningen är superteknisk och tar ett gott bett av den kvarvarande orken. Väl inne på Lygnevi famlar jag i min dropbag efter förberedd smörgås och fler gelshots. Jonas hittar inte sin dropbag och säger att han drar vidare direkt.

Jag ordnar mina grejer och drar kanske 5 minuter efter Jonas. Efter bara en kilometer behöver jag göra ett nytt besök i skogen. Fipplar sedan i oändlighet med grejerna innan jag verkligen är på väg. Springer fel och blir lite missmodig. Jag har nu 35 km kvar. När jag har ca 30 km kvar frågar jag på en vätskestation hur långt före Jonas är och de svara ”ca 20 minuter”. Det känns hopplöst men jag vägrar släppa konceptet och fortsätter springa. Jag har ingen aning om hur nära personen bakom mig är men försöker använda den osäkerheten som morot till att hela tiden göra det bästa jag kan. När jag närmar mig Sätila blir jag förvirrad av markeringarna och tittar länge på kartan. Följer snittslingen och stannar igen för att studera kartan. Till slut kommer jag till varvningen och denna gång tar jag bara ett wienerbröd och joggar vidare.

Nu är det ”bara” 15,3 km kvar. Efter ytterligare kartmeck och osäkerhet inne i Sätila samhälle påbörjar jag klättringen upp på åsen. Äntligen lite gång. Det känns hopplöst långt uppe på åsen som leder bort mot vändpunkt och sista stationen innan mål. Till slut påbörjar jag löpningen ned för åsen och till stationen. Benen och kroppen känns plötsligt ok igen och jag har bra fart ned för branten. Nu förstår jag att jag inte har långt kvar till Ramhulta vätskestation och därifrån har jag ju koll på resten av banan in till mål då jag avverkat dessa 5 km en gång tidigare idag.

I kontrollen möts jag av en märklig syn. Full med löpare och det är ingen feststämning precis. Kalla och trötta löpare med tom blick står apatiska och tittar på varandra. Det huttras och sörplas varmt kaffe. Jag gör kort affär med stationen. En mugg cola och en kanelgiffel och så iväg. Benen bär och det känns att jag har samma eller högre fart än när jag passerade denna sträcka för 5 timmar sedan. Jag vet nu att jag är 5:a i tävlingen och förställer mig att personerna bakom mig närmar sig snabbt. Ökar lite till och tittar bakåt – inga pannlampor. Börjar känna att det kanske kommer att hålla ändå. Inne på Lygnevi får jag ett härligt mottagande av familjen som springer med mig varvet runt fotbollsplanen och in i mål. Medalj och soppa. Stapplar till bilen och åker hem till dusch och middag.

Jag är supernöjd med en 5:e plats. Bara 25 av de 43 startande kom i mål så banan var verkligen tuff. Jag hade 15 timmar som mycket ambitiös målbild och jag missade den med bara 18 minuter.

Det visar sig efteråt att jag i samband med första varvningen förlorade ca 20 minuter på Jonas och att det avståndet höll sig konstant fram till mål. Jag hade också nästan 1 timme till löparen bakom mig.

Man blir självklart trött av att springa långt men man blir också trött av att springa länge och de verkliga hjältarna kom in efter midnatt och hade då varit ute i nästan 22 timmar. Att ta sig i mål på en sån här tävling är inte gratis för någon.

Funkade bra:

  • Klädsel. Jag sprang med vindjackan utanpå säcken i 3 km och sedan resten av loppet i bara tröjan. Aningens kallt men då funkar min kropp bra.
  • Väst/ryggsäck. Sprang med en helt nyinköpt (aldrig provad) Salomonväst (Salomon S-Lab Advanced Skin3 12). Otroligt skön.
  • Lagom takt från början. Kunde hålla samma tempo hela loppet.
  • Mentalt fokus. Lyckades hålla negativa tankar borta största delen av loppet.
  • Sällskap. Oerhört viktigt. Fick bra draghjälp av Jonas.

Funkade mindre bra:

  • Jag åt mer än jag brukar men borde ätit ännu mer.
  • Jag drack för mycket kaffe innan loppet och tvingades stanna och kissa säkert 10 gånger innan kroppen kom i vätske och tempratursynk(kallt klädd).
  • Min valda kombination av vantar var sköna att springa i men väldigt svåra att få på igen när jag tagit av dem, dvs några 100 gånger.
  • Jag borde studerat kartan lite bättre innan.

Ett stort tack till Anne-Mari och Robert som arrangerade denna tävling, mina medlöpare för stöd och draghjälp och min fina familj som gör att jag kan träna och tävla.

Nattpass på Hyssnaleden

Minst en gång om året försöker jag springa Hyssnaleden i mörker. Det är 37 km gott å blandat med allt från singletrack med massa hala rötter och branta backar till ändlösa grusvägsavsnitt. Slingan lämpar sig väl för att träna växlingen mellan teknisk skog och lättlöpt väg. Det är lätt att fastna i traktortempot och plötsligt kör man på ettan trots att man är ute på en plan och slät väg. Ofta springer jag själv men igår hade jag lyckats lura med mig Jerry. Det var ett bra tag sedan vi sågs och sprang ihop så jag var extra glad att vi lyckats sammanstråla för detta träningspass.

Eftersom sträckan är ganska lång och ”vild”  känns det högtidligt och lite spännande innan vi kommer iväg. Dubbelkolla utrustningen. Extrabatteri till pannlampan, ullbuff, handskar, energi, vatten. Det finns ingen riktigt bra möjlighet att korta av Hyssnaleden så när man väl bestämt sig för att köra då blir det hela sträckan. 37 km trail – inga problem.

Vi slår vi på pannlamporna och tassar iväg i den lilla bubblan av ljus. Jag noterar att klockan är 18:15 och det är kolsvart och duggregn. Efter ca 5 km kommer vi till en utkikspunkt och vi släcker lamporna och beundrar stjärnhimlen. Mäktigt. Konversationen engagerar och vår ljusbubbla flyter fram genom skogen. Jerry har det tyngre än mig men jag är inte oberörd. Jag jobbar igen med att separera trötthet i kroppen från min avsikt, känsla och glädje över att kunna vara just där jag är. Vi pratar om vikten av att tillräckligt ofta göra sånt man brinner för och att värdefulla upplevelser sällan är utan ansträngning.

Så passerar vi plötsligt bron över Hyssnabäcken och har bara 2,5 km kvar till Hyssna kvarn där bilarna står. Vi ökar takten en smula och reflekterar över att denna runda är knappt 1/3 av Sätila Trail vi båda skall springa om 11 dagar.  120 km är ohyggligt långt.

Vi når bilarna efter knappt 4,5 tim – glada, nöjda och lite trötta. Det är nu bara 3 grader ute och jag byter snabbt till en torr tröja inför hemfärden. Hinner bli riktigt kall innan stolsvärmen i bilen räddar mig från djupfrysning. Undrar igen hur det skulle kännas att ha 80 km kvar…

Fun for the wicked.

 

Mental och fysisk form.

Solen skiner och stigen är fylld med löv. Marken är blöt efter nattens regn men luften är mild och känns lätt att andas. Efter att ha lyckats hålla igång löpträningen hyfsat sedan jag kom hem från min dekadens i Wales flyter nu träningen på bra. Jag springer det mesta själv men också en del med Emelie och då blir takten lägre och kroppen får välbehövlig variation och mer energi till kommande träningspass. Takten på löpningen med Emelie har dock ökat ganska mycket under det senaste året och så där helt olikt mina pass är de inte, men oftast lite kortare.

På dagens pass provade jag att kombinera mina hemmagjorda ”bars” av fikon, solrosfrön mm med Hammer Gel. Det fungerade utmärkt och jag kände mig väldigt pigg i huvudet och kroppen när jag kom hem. Min analys av vad som gick fel i Verbier i juli är att det handlade om energiintag. Jag hamnade då i en nedåtgående spiral av att inte äta tillräckligt vilket i kombination med trötthet leder till mindre aptit…. Jag har nu en bra energiplan för tävlingen Sätila Trail om 2 veckor och det skall bli intressant att se om det funkar.

På min runda idag blev jag lite sliten i höftböjaren men det känner jag igen sedan tidigare. Min slinga i skogen är delvis ganska teknisk och på många ställen måste man huka sig under grenar och hoppa över stockar. Det har dessutom blivit snorhalt på bergshällarna nu när det regnat och det tar en del på stabilitetsmuskulaturen att slira runt på dem. Allt detta suger kraft ur kroppen och efter den tekniska biten på 12 km har jag ca 8 km lite mer lättlöpt stig och väg hem. Det är då tempot går upp och det börjar kännas ordentligt. Medan den fysiska kroppen troget jobbar på har jag nu chans att öva psyket en stund.

Jag visualiserar mig som en stark, snabb och avslappnad löpare.

Idag jobbade jag med att separera hur det känns och vad jag gör. Naturligt för mig och de flesta andra är att det jag känner(trötthet) reflekteras så tydligt i det jag gör vilket medför att min teknik ”blir” på ett sätt som jag inte direkt väljer.

Detta kan jag sätta mig över om jag tänker på det och genom övning kan detta gradvis bli mitt nya beteende. Det är så klart mer ergonomiskt och ekonomiskt att springa snyggt och med god form än att hasa fram Quasimodo-style. Varför ”väljer” vi ofta ändå att göra det när vi blir trötta? Då mer än någonsin behöver vi all ekonomi och ergonomi vi kan få. Att kraften eller ”energin” sinar mot slutet av en lång runda kan jag lätt förstå men varför löpformen ”tar slut” är inte lika enkelt att förklara.

Så oavsett om man pratar om fysisk eller mental form så handlar det om att ta hand om det som dyker upp och göra aktiva val som leder mig dit jag vill. Dessa val går många gånger i motsatt riktning mot det som ”bara blir” om jag inte agerar alls.